lördag 21 februari 2015

Stolt mamma

Igår fredag, kom Storasyster hem och berättade att hon var en av de elever i klassen som blivit vald till "Student of the Month". De är ett par elever i varje klass som får utmärkelsen varje månad. I hennes klass var det hon samt två elever till som kommer att få vara med på den lilla ceremonin nästa fredag. Jag är kanske väldigt osvensk när det gäller sådant här, men jag tycker verkligen att det är ROLIGT och jag blir otroligt otroligt stolt! Kanske lite extra också eftersom detta kommer bara två månader efter att Storasyster "bytt" inte bara skola och klass utan även hela sitt vardagsliv och sina vänner. Stora omställningar som skulle kunnat få även den bästa lite i svajning. Jag är även väldigt GLAD över att det känns som om vårt val vad gäller skolan (och därmed också bostadsområde) verkar varit ett bra sådant. För om hon inte trivts och mått bra i skolan tror jag inte hon hade fått en sådan här utmärkelse nu. Så detta känns även lite som en bekräftelse på att vår magkänsla var rätt.

Nästa fredagsmorgon kommer givetvis både M och jag att vara med på ceremonin i auditoriet. 

Jag vet att man i Sverige (iallafall när jag växte upp, kanske är det annorlunda nu??) inte alls ville ha några sådana här typer av utmärkelser. Alla skulle "vara lika" och man skulle inte på något vis lyfta fram någon framför de andra i klassen. Ett resonemang som jag tycker är helt snedvridet. Det handlar ju i mina ögon om att UPPMUNTRA. Att få barnen att tycka att det är roligt att lära sig och att försöka göra bra saker i skolan. Både akademiskt OCH socialt. Att vara en bra kompis. Att hjälpa. Att lyssna. Att inte ge upp. Att kämpa. Förbättra. Inte på bekostnad av andra. Utan tvärtom. För att lyfta inte bara sig själv utan även andra.

För när jag frågade Storasyster vad kriterierna var för att bli Månadens Elev så berättade hon att det handlade om att man skulle "jobba hårt". Att inte ge upp utan kämpa på även med sådant man kanske tycker är lite svårt. Och att vara en bra vän. Alltså handlar det inte alls om vilka resultat man har jämfört med andra i klassen, utan mer om att man gjort individuella framsteg eller på annat vis visat att man just den månaden gjort något extra. Och den tanken tycker jag om. Alldeles väldigt mycket. Uppmuntran. Uppskattning. Att faktiskt få vara stolt över vad man åstadkommit. Det spelar ju egentligen ingen roll om det sedan handlar om att man skrev bäst på ett prov eller att man äntligen lyckats förstå den där knepiga matten som man kämpat med i månader. Eller kanske för att man ställt upp och hjälpt sina klasskamrater med något särskilt. Eller att man om man har svårt med koncentrationen, lyckats sitta still och lyssna bättre. Eller att man om man är blyg äntligen vågat prata mer i klassen. Alla har vi våra saker vi kämpar med. Saker vi försöker förbättra. Att uppmuntra och visa uppskattning för de bra och positiva saker vi utför, och för de framsteg vi gör är ju något som vi alla människor, oavsett ålder eller nationalitet, mår bra av. Och det får oss ofta att anstränga oss lite till. Igen. Och igen. Plus att jag tror att uppmuntran och uppskattning "sprider sig". Om man själv gör något bra som man får uppskattning för har man sedan lättare att ge det till andra också för något de gjort. Ringar på vattnet ni vet.

Detta är något jag känner att vi svenskar borde bli bättre på rent generellt. Att visa uppskattning. Att ge varandra en positiv kommentar. Ett tack. Beröm. Ett stöttande ord på vägen. Det kostar inget men gör världen till en så mycket skönare plats. 

12 kommentarer:

  1. Grattis Ella! Bra jobbat! Som du säger är det ett bevis på att hon klarat omställningen till nytt liv alldeles utmärkt, skönt! Även om de flesta barn vänjer sig så småningom så kan det ju ibland dröja och vara så att de saknar livet de hade tidigare, men skönt om det går över relativt fort. Jag kan också tycka att det är lite för mycket alla-är-lika-jantelag i Sverige, det finns liksom ingen ambition att få elever att bli bäst! Men det gäller ju att det är rätt kriterier för såna här utmärkelser, om det bara är att vara bäst på resultat så är det ju fel, alla är ju inte bäst i skolan, så är det ju bara. Hoppas det här blir en bra morot för Ella! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marie! Och ja när det handlar om mer än studieresultat gillar jag detta tänket. Att uppmuntra till förbättringar och bekräfta barn som kämpar och gör framsteg. Det gillar jag.

      Radera
  2. Vad kul! Och verkligen bra timing, det är inte lätt att vara ny i klassen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Anna, det känns himla fint att hon fick det redan nu eftersom vi känner oss rätt säkra på att det betyder att hon trivs bra i skolan.

      Radera
  3. Jättekul! Grattis till Ella!

    Håller i allmänhet med. Visst är det underbart att få erkännande och uppmärksamhet för sånt som man gör bra och för allt hårt arbete man lägger ned. Och nog tror jag det där fortfarande sticker i ögonen på många svenskar - läste ett Margareta Ribbing etikett-inlägg för ett tag sen där någon skrev och klagade på att deras amerikanska släktingar skrev ett julbrev varje år där de berättade hur bra det gick för barnen i skolan (inkl. utmärkelser, betyg och sporter). Personen som skrev inlägget tyckte att brevet var skrytigt och dessutom hänsynslöst eftersom hennes liv var mindre bra och hennes barn mera medelmåttiga i skolan och brevet strödde salt i såren. Kommentarerna höll överväldigande med om att brevet var skryt och oförskämt mot de som inte var så bra.

    Själv tycker jag det är något väldigt fint i föräldrar som är riktigt ohemult tårögd stolta över sina duktiga barn, att barnen blir uppmärksammade också inför familj och vänner för det de kan och gör bra. Och tycker att svenska föräldrar borde träna lite på att koncentrera sig på det deras barn är duktiga på och uppmärksamma det mer, inte bara stötta när de INTE klarar saker. Alla är ju bra nåt tänker jag - sport, eller rita, eller sjunga, eller att skriva eller att läsa eller matte eller att vara en riktigt bra kompis eller sköta marsvinet jättenoggrant...finns inte en unge som inte har NÅGON talang! Så fram för mer skryt och mer uppmärksammande av barn som kan och barn som kämpar för att bli bättre! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du Annika, jah kan på sätt och vis förstå kulturkrocken som uppstår när en amerikan stolt berättar om sin familj och sina barn och deras framsteg. om svensk har man ofta lärt sig att inte framhäva sig på minsta vis. Själv tycker jag att en balans är bra. Det är en sak att vara stolt över det man åstadkommit och en annan att ständigt berätta att man är "bäst"... Jag kan verkligen hålla med dig om att man skulle önska att folk brydde sig om och fokuserade på de positiva saker som deras barn gör, just så som du beskriver. För vi har ju alla sådant som är värt att uppmuntra, belöna och öven utmana. Framsteg kan man alltid göra. På olika plan och på olika vis.

      Radera
  4. ÅH vad roligt för storasyster och så belöning. Så roligt för henne. Grattis till henne. Börja ny skola på ny ort är inte lätt- Håller med om vartenda ord du skriver för övrigt.

    Det där kan ju betyda att den som kanske har det svårast kan få en likadan belöning. På vad som helst. Så hade de det på mitt förra jobb. De belönades för kanske bara en förändring. "Att komma i tid" tillexempel. Det var en svårarbetad skola. Men det går bra för de flesta tack vare bra mentorer. ( Minns än idag pojken som en dag lämnade tuffinggänget bröt sig loss från dem och tog tag i läxböckerna och som han slet med det nationellaprovet i matte och han klarade det.Godkänt räcker. Hans lycka. Han satt själv då i vårt rum och nej vi hjälpte honom inte men uppmuntrade. Han fick sitta tills han var klar. Ta den tid han behövde. Hans lycka. Alla är bra på olika. )

    Bra skrivet.

    Kram
    /Susanne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen eller hur Suzesan! Just så! Att det handlar om att även den som har det svårast kan belönas. För sin kämpa-glöd och sina framsteg. Vad fint att ni kunde stötta "er" kille i skolan också! Just sådant är så himla viktigt.
      Kram och Tack!

      Radera
  5. Jag tycker du har all rätt att vara superstolt. Jag håller helt med dig om att sådana här små utmärkelser är viktiga och betyder mycket. Jag gick ju själv i amerikansk skola då jag var tonåring och vi bodde i Nicaragua. Minns hur mycket det betydde för mig att få just sådana här olika små utmärkelser. Jag fick just den där uppmuntran att försöka bli ännu bättre och tyckte det var roligt att plugga och vara duktig i skolan. Det är väl den gammla svenska Jantelagen som spökar när man tycker att sådant här inte ska finnas men det tycker jag är helt fel. Du och Mats ska vara superstola över E och hon ska vara superstolt över sig själv också. Extra stort att få en sådan här utmärkelse just eftersom ni så nyligen flyttat och det varit en stor omställning för er och kanske allra mest för E.
    Stor varm lycko kram till er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Desiree! Roligt att höra dina erfarenheter också eftersom du ju gått i amerikansk skola. Och det låter fint att du tyckte att det här med uppmuntran och utmärkelser var något som kändes positivt. Det känns lite extra skönt att höra. För vissa tror och tänker ju att sådant enbart ska 2sätta press" på eleverna. Alltså i form av negativ press.
      Kram!

      Radera
  6. Grattis!!!
    Roligt!
    Ja, det där har jag varit med om genom ett helt amerikanskt ES,MS och HS liv. Mkt intressant. jag har heller inga som helst invändningar emot det. De har ju även utmärkelser för de elever som utvecklats mest. Kämpat på med matten som var svår tex. Det är inte bara de allra duktigaste som får priser, och det är jättebra. LIKSOM att man ser till dem som är jätteduktiga.
    Det ja alltid impades över i de skolor K gått i var att de elever som hade lite svårt för sig fick så mkt hjälp. Stora resurser lades på dem.
    Jag var god vän till en mamma som hade ett barn som halkade efter, och hen togs om hand direkt. Nu är hen också på uni!
    Jag var/är alltid galet stolt då K får utmärkelser. Det känns i hela kroppen!!
    Så du ska vara stolt och glad över duktiga Ella. Som du säger, det är också ett betyg på att hon trivs och har funnit sig tillrätta. Underbart!!!
    Kramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annika! Och ja du har ju verkligen sett allt detta från ett mamma-perspektiv med en fantastiskt duktig dotter! :-)
      Vad roligt att du även sett att de som behövt mycket extrahjälp i skolan också fått det. Min erfarenhet är också den att man verkligen försöker ge barnen så mycket som möjligt efter deras förmåga. Men visst skiftar sådant beroende på både skola och lärare. Så som det är överallt.
      Kram!!

      Radera