Att tänka lite större

När man går hemma med barn är det alldeles för lätt att halka in i det där som brukar kallas vardagstrallen. Eller vardagslunken. Egentligen kan de orden kännas lite konstiga när man tänker efter. Tycker jag. För själv upplever jag inte riktigt mina dagar som vare sig väldigt "tralliga" eller "lunkiga". Snarare skulle jag kanske vilja beskriva dem som superintensiva och smått kaotiska med stänk av längtan däremellan. Men inte intensivt på det viset som när jag arbetade och hade planerade men också oplanerade och plötsliga deadlines. Folk som ville ha svar på frågor, ville att jag skulle färdigställa något åt dem. Möten i tid och otid, telefonkonferenser. Med folk i huset men också med Frankrike, Tyskland, Japan...

Nej, mina dagar just nu färgas av en helt annan slags intensitet. Det är den där när man inte har mer än någon minut då och då för sig själv. När man ofta äter stående vid köksbänken. Liksom tuggar i omgångar mellan allt som hela tiden kräver ens uppmärksamhet eller ens aktiva deltagande. När man bokstavligen går på toaletten tillsammans med sitt barn eftersom det a) kommer inkallandes själv och ropar på en med en bok i högsta hugg eller b) för att man inte vågar ha det för länge utan uppsikt då det skulle kunna kasta sig huvudstupa ner på golvet från soffans ryggstöd eller kanske rasa ner ett bord, eller oftast både a) och b).

När man försöker få det ena barnet att sova och så snart det somnat försöker hinna med allt det där man inte kan göra då det är vaket. Som att ge lite kvalitetstid åt det andra barnet. Läsa. Spela spel. Prata. Eller kanske försöka förbereda något inför eftermiddagen eller kvällen. Eller inför den utflykt man planerat att göra så snart det sovande barnet vaknat. Och sedan när barnet är vaket igen försöker man återigen jonglera. Sin uppmärksamhet. Praktiska saker. Tid. Man planerar och organiserar. Verkställer. Allt liksom flytande. På något vis. För det är aldrig någon riktig paus. Och ofta blir det heller aldrig några riktiga avslut. En massa påbörjade saker som hela tiden avbryts av er akuta saker som kräver ens uppmärksamhet. Och däremellan längtar man som sagt. Efter lite egentid. Om så bara att för att få gå på toaletten ifred. Efter lite vuxentid. Både med maken och med andra. Att kunna föra ett samtal. Utan att bli avbruten var tredje minut.

Så går dagarna runt runt runt. Inga stora bragder. Inga hjälteinsatser. Bara vanligt vardagsjonglerande helt enkelt. Så därför är det liksom lite sådär extra roligt när man  nås av sådana där kittlande nyheter. Sådana som kan få ens något vardagsjonglerande hjärna att faktiskt drömma sig iväg lite igen. Inte länge, men ändå en liten stund. Se sig själv utifrån. Ge nya perspektiv. På både det ena och det andra. Man blir nästan lite som barn på nytt. Den där gamla ringrostiga fantasin börjar gå igång igen. Tankar och frågor. Som Finns det kanske Andra Där Ute som också vardagsjonglerar? Sådana tankar gör mig glad.

Det finns så mycket där ute. Fortfarande. Spännande. Outforskat. Och plötsligt får jag lust att se både Gravity och Interstellar igen. Så heja Kepler 452b! Heja rymdforskningen! Heja Heja! Jag vet att många kritiserat NASA för att både äta och kasta bort pengar som kunde gått till "bättre och vettigare saker". Men själv är jag ändå så glad över att människan faktiskt fortsätter att undersöka, drömma och vara just människa. Inte enbart för att det gör att jag fått ett fönster från min vardagsjonglerande tillvaro ut mot rymden. Utan även för att jag tror det är en nödvändighet. Det är vår natur. En del av att vara just människa. Vi kommer alltid att söka. Kunskap. Förståelse. Och vi kommer alltid alltid alltid att fortsätta drömma.