Nio år sedan

Idag den 22 juli var det hela nio år sedan jag och M vigdes i ett solvarmt sommar-Stockholm. Alldeles intill Västerbron med solen i ryggen och Stadshuset i horisonten sa vi ja till varandra. För oss var detta verkligen helt rätt plats. Ett par steg från vattnet där kajaker tyst gled förbi i sommarsolen och påminde oss om alla våra paddlingsturer vi gjort runtom i Stockholms och Trosa Skärgård. Och ja, Västerbron ja. En av mina favoritplatser i Stockholm. Den bro jag alltid cyklade över när jag bodde och arbetade i Stockholm. Varje morgon och varje kväll. Lika förundrad varenda gång när jag nådde toppen och blickade ut över en av de vackraste städer jag känner till. Så trots att vi vid vårt bröllop bott nästan ett år i New York City kändes Stockholm fortfarande som vårt "hemma". Och att ha vigsel och bröllopsfest på Kafé Kajak på Kungsholmen var verkligen som hittat för oss.

Och dagen, kvällen och natten kunde inte blivit bättre. Helt fantastiskt var det. Lite extra laddat blev det kanske just för att vi nyligen flyttat utomlands. Att få samla familj och vänner från olika tider och platser i ens liv är något alldeles speciellt. Vi hade båda varit med om det en gång tidigare. Vardera. På våra disputationsfester. Men detta. Det var så annorlunda. Nu var det VÅR gemensamma Dag. Tillsammans. Och det kändes fantastiskt att i stort sett alla vi bjudit kom. Och att sommar-Stockholm visade sig från sin allra bästa sida. Lite oro hade vi ju känt inför en utomhusvigsel med tanke på att Sverige aldrig kan garantera fint väder på sommaren. Men vi satsade. Chansade. Och det höll.

Det var dessutom lite speciellt att ha planerat ett bröllop från andra sidan Atlanten. Vi fick en hel del hjälp från vänner som bodde i Stockholm vilket var ovärderligt. Plus att vi båda var väldigt ense om ett "enkelt" bröllop. Utan alltför högtflygande planer eller investeringar. Så musiken var det vänner och vänners vänner som stod för. Dekorationerna hade jag gjort själv. I lera. Menyer och borsdplaceringskort hade vi båda tillsammans designat, klippt och klistrat hemma i vår lilla lägenhet på Manhattan. Men det kändes helt rätt. Det kunde som sagt inte blivit bättre. Inte mer VI.

Och när kvällen så småningom gled in i natt så fortsatte festen. Gästerna droppade av vartefter men vi hade många som stannade till långt efter vickningen (som bestod av korv med bröd, enkelt som sagt, men så rätt....). De sista gästerna och vi gick hem tillsammans frampå småtimmarna. Jag vet att traditionen bjuder att man som brudpar ska snika iväg innan festen är slut. Men inte kunde vi det. Inte ville vi gå innan vi kunnat vrida ur det allra sista ur natten. Inte ville vi missa ens några minuter som vi kunde spendera med våra fantastiska vänner, nu då vi äntligen fick se dem. För vem vet när vi skulle få träffa dem nästa gång?! Tror klockan var närmare 4 när vi tog en taxi genom staden. Då var det redan ljust igen och fåglarna sjöng för full hals. Sommar-Sveriges vita nätter. Jag saknar dem.

Och nu. Nio år senare kan jag inte låta bli att le då jag tänker tillbaka på det där dygnet. Det helt galna men makalösa magiska dygnet. Och jag tänker, att mycket har förändrats i våra liv sedan dess. Vi fick drygt nio år tillsammans i New York City. Staden som jag fortfarande räknar som "vår stad". Trots att vi inte längre bor där. Men det är den staden där vi levt längst tillsammans. Den stad som hittills format vårt gemensamma liv allra mest. Den stad vi landade i efter att vi lämnat Sverige. Den staden där vi blev föräldrar. Till båda våra fantastiska barn. Och nu har vi påbörjat en ny fas här o Kalifornien. Tillsammans. Vi är kanske inte längre samma personer som den där dagen för nio år sedan. Livet brukar göra just det med oss människor. Forma. Omforma. Men det känns ändå fantastiskt att vi fortsätter den här resan vi påbörjade då. Och att känslan fortfarande är densamma. Även om den lätt kan gömma sig i vardagens måsten. Såpass mycket att man ibland måste stanna upp för att leta fram den igen. Men den finns där. Hela tiden. Och varje gång slår mig insikten. Det finns verkligen ingen jag hellre skulle vilja dela mitt liv med än just M. 

Kärlek

som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen 
att utbyta leenden som värmer
och värnar och den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

(Maria Wine)