måndag 28 september 2015

Apelsinmåne

Jodå, vi lyckades ta oss ut för att se månen igår. Och det var helt magiskt! Vi körde till vår favoritlekplats Hilltop som ligger ganska högt upp med en bra utsikt. Vi var inte direkt ensamma om att ha kommit på den idén insåg vi när vi svängde upp mot kullen. Det var i stort sett bilkö hela vägen upp till toppen och vägen var kantad av bilar som parkerat på sidorna. Vi lyckades ändå hitta en glugg att ställa bilen på en bit bort och sedan promenerade vi upp på kullen.

Väl upp var det som en folkfest. Många satt med picknickfiltar eller campingstolar och barn sprang runt på lekplatsen. Folk stod med kameror på stativ eller med stora tubkikare, också på stativ, och tittade upp på himlen.

Själva hade vi inte med några specialobjektiv eller stativ. Utan fotade med vår vanliga Canon och försökte få hyfsat icke-suddiga bilder genom att ta stöd mot trädgrenar eller soptunnor. Haha! Men det var ändå framförallt själva upplevelsen i sig som kändes sådär riktigt speciell. Så oavsett hur fina tekniska prylar vi skulle kunnat ha med oss för att föreviga det hela, så är det ändå känslan av att stå där uppe på toppen av kullen och se den magiskt rödbruna, stora månen hängande som en  apelsin intill bergstopparna medan man hör prat och skratt från folk runtomkring, som kommer att leva kvar i mig. Och ingen bild på jorden kan beskriva den känslan, hur proffsig, skarp eller fantastisk den än vore.


Här är månen förstorad från bilden ovan. Dock rätt suddig eftersom det handlar om en digital inzoomning och inte alls en riktig sådan.

På vägen ner från kullen höll jag Storasysters hand i min. Månen som en stor mörkröd apelsin i horisonten. En ljummen bris rufsade om i Storasysters hår. Cikador eller någon annan sorts insekt visksurrade i mörkret, tchjtchjtchjtchj... Och jag slogs av tanken att nästa gång detta sker. Nästa gång månen kommer att hänga som en stor mörkröd apelsin på himlen. Då kommer min Älskade Fina Dotter vara nästan jämngammal med mig. Med mitt nuvarande jag alltså. För själv kommer jag ju att vara en bra bit över 70. Om jag får leva tills dess. Och tanken kändes plötsligt hisnande. Svindlande.  Som att glänta lite på gardinen och få en yttepytte skymt av framtiden. En vuxen kvinna. Och en äldre tant. Så kommer apelsinmånen att få se oss nästa gång. Jag var tvungen att dra lite efter andan. Krama min dotters hand lite extra. Ni vet, sådana där ögonblick när man liksom ser sig själv utifrån. Från ett annat perspektiv. Tiden. Livet. Hur små vi är. Och ändå hur stora. Delar av ett pussel. En kedja. 

Några rader av Ulf Lundell flimrade förbi i mitt huvud. "Och vi går en stund på jorden". 
Ja, det var en magisk kväll. Och jag är glad och tacksam över att kunna ta fram minnet av den. När jag skulle behöva. Och kanske framförallt över att jag får dela det med min dotter. Hon min fantastiskt fina. Hon som kommer att vara i min ålder nästa gång apelsinmånen visar sig. En vuxen kvinna. Och kanske kanske kanske kommer jag att få hålla hennes hand då. Under apelsinmånen. Då en vuxen kvinnas hand omsluten av en gammal rynkig men förhoppningsvis fortfarande stark, varm. Och vi går en stund på jorden.


Här har vi evigheten
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Jag sa: Här har vi evigheten
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Och har du lust att dansa vals
Så finns det inget hinder alls
För jag hör dragspel där
Och jag har dej kär
Och vi går en stund på jorden
Ja, vi går en stund på jorden
(U Lundell)



16 kommentarer:

  1. Å så fint skrivet. I Stockholm var det moln så vi såg ingen måne alls.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva!!
      Så synd att ni inte kunde se månen.

      Radera
  2. Du fick till otroligt bra bilder. Jag missade hela spektaklet.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Desiree! Ja jag är glad att vi fick chansen att se den. Synd att det inte blev så för dig.
      Kram!

      Radera
  3. Så fint du beskriver det! Jag förstår precis vad du menar. Det var en fantastisk känsla. Värt en mycket trött dag igår helt klart :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack söta Anna! Och visst var det en väldigt speciell känsla. Man kände sig stor och samtidigt oerhört liten.

      Radera
  4. Jag är så glad att ni fick den upplevelsen. Verkligen speciellt och vackert. Som du säger, inga bilder i världen kan sätta ord på hur ni kände det just då. Fint, fint.
    OCH hos er skedde det under en bra tid också. Här var det genommulet klockan 22:47 då det skulle vara som vackrast. SÅ tråkigt att ha missat detta otroliga fenomen. Jag minns än idag hur speciellt det var 1982 då jag var 16.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var helt otroligt tycker jag Annika. Synd att ni hade moln så du inte kunde se det denna gång. Kanske nästa gång som äldre dam...? :-)
      Kram!

      Radera
  5. Jättefint skrivet! Och fina tankar. Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annika!
      Hoppas att du mår bättre nu. Fick du se månen?

      Radera
  6. Så fint du skrivit. Vilken tur ni fick vara med om det. Det stämmer. Känslan av upplevelsen är den som stannar. Jag är så glad att jag stannade uppe hela långa natten. Magiskt.
    Kram
    /Susanne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det kändes väldigt fint att få uppleva detta månfenomenet. Och känslan och tankarna sitter kvar i minnet.
      Så härligt att även du fick uppleva det magiska!!
      Kramar!

      Radera
  7. Visst var det häftigt! Vi var inte på någon mysigt ställe. Liisa låg ju redan i sängen efter klockan var 22. Men hon kom ut i sin pyjamas och så satt hon på garageuppfarten. Ingen picknick filt här inte, hahahahaha!

    Ja du, nästa gång det händer är våra flickor mogna kvinnor...

    Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var otroligt häftigt Taina. Och ni hade ju om sagt detta fenomen senare på kvällen. Om det varit så sent här hade vi inte åkt iväg för att titta heller. Men här inträffade ju ellipsen redan vid 19.30-tiden på kvällen.
      Kramis!

      Radera
  8. Vad fint du skriver! Tår i ögat...
    Håller så med om månupplevelsen, vi gjorde ingen grej av det på det inspirerande sättet som ni gjorde med att åka iväg men det var så klart (inga moln alls) och som du säger den perfekta tiden under tidig kväll så vi kollade också in det hemifrån. Det var mycket mer magiskt än jag trodde det skulle vara, jag hade kanske låga förväntningar för ibland när media trissar upp himlafenomen så kan det falla lätt platt av ena eller andra anledning(nte lika maffigt som det haussats om eller så är det mulet och regn eller ja nånting som förstör eller inte lever upp).... Men det här var magiskt. Spontant tyckte vi båda att månen för första gången inte såg ut som en måne utan som en planet. Så stor och så "nära", speciellt.
    Jag hoppas du ska kunna skriva ett sånt här inlägg nästa gång det händer, från den äldre kvinnans apelsinmåneinlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anne!
      Och jag håller helt med dig om att månen verkligen såg ut om en planet! Eller en "boll" som Lillebror sa. Han skiljer på boll och måne ("mimmi" kallar han måne...) :-)
      Och ja, det vore fantastiskt om man kunde få skriva ännu ett apelsinmåneinlägg.

      Radera