The Spanish Village i Balboa Park
Ränder
Balboa Park
Våren här kändes kort. Ungefär likadan som vintern här förutom att dagarna blev längre och de varma dagarna då temperaturen steg upp mot 30 grader blev fler. Jag njöt av den, men saknade samtidigt den New Yorkska våren något enormt. Att få promenera i staden då alla träd blommar. Vitt vitt vitt. Rosa. I var och varannat gathörn. Central Park. Alla som strosar runt. Doften från de små "matvagnarna". Ljudet av trafiksuset. Bruset. Solen varm mot ansiktet när man lyfter det uppåt. Mot himlen. Blundande. Sedan kisar man försiktigt mellan ögonfransarna. Silar ljuset. Och ser blå himmel. Och sedan skyskraporna. Att vara en del i den pulserande staden. Åh, jag kan sakna det!
Våren i New York. Den saknar jag. Till och med mer än den svenska försiktiga. Även om även den också såklart lever kvar i mig. Gyllengula tussilago mellan torkat fjolårsgräs. Senare blåsippor i skogsbrynet och vidsträckta vitsippsfält. Nu har vi väl försommar här gissar jag. Buskarna utanför vårt hus som blommade då vi flyttade hit i december blommar återigen. Jag undrar hur många gånger växterna här kan stå i blom? Någon berättade för mig tidigare att rosorna här ofta blommar upp emot 4-5 gånger per år. Så jag gissar att det är ungefär likadant med många andra växter?
Jag njuter självklart av klimatet här. Det GÖR jag verkligen. På många vis kunde det inte var bättre. Jag njuter av att slippa fundera över kläderna. Över mängden kläder. Över tjockleken på kläderna. Över att inte behöva oroa mig för regn. Särskilt med småbarn så är detta vädret en gåva. Att i stort sett alltid kunna trä in fötterna i sina flipflops och gå ut. Det enda man behöver tänka på i kläd- och väderväg till barnen är att komma ihåg att ta med en solhatt. Eller keps. Och så solskydd.
Men idag råkar visst vara en dag då jag trots allt känner en större "hemlängtan". Stråk av melankoli. De kommer och går de här dagarna. Blir en del av ens vardag. Inget märkvärdigt med det egentligen.