fredag 29 april 2016

Valborg

Så är även april slut. Tänk, maj. Det känns lite konstigt. Tyckte nyss det var mitten av februari och så plötsligt står maj och knackar på dörren. Sista april är ju Valborg. Och Valborgsmässofirande har jag inte varit på sedan vi lämnade Sverige. I New York saknade jag det inte nämnvärt. Jag tänkte överhuvudtaget knappt på att det VAR Valborg ens. Ofta var det inte förrän i efterhand jag kom på att ja just det, Valborg!

Jag läste ett inlägg om just Valborg på Annikas blogg nyss och då inser jag att jag faktiskt har mängder av minnen från just Valborgsfirande. Från det jag var liten och vi eldade våra gamla löv och vårt ofta småsura ris från vårstädningen i trädgården bakom huset. Sjöng "Vintern rasat" vid elden med grannarna. Doften av alla eldar runtom i grannskapet. Hinken med vatten som alltid stod intill elden och så gnistregnet som flög i luften då pappa gick räfsan och liksom "påtade" i elden. Vår.

Sedan andra Valborgsmässoaftnar. Lite äldre. Då dög inte hemmaelden utan då cyklade man till de större eldarna. Träffade kompisar. Grillade korv och sprang omkring och ja, vad gjorde man egentligen. Kollade folk. Värmde sina frusna fingrar (för man var alltid alltid för tunt klädd). Jeansjacka. Öppen såklart. Och det blev oftast kyligt så in i norden senare under kvällen. Oftast inga vantar trots att man cyklade.

På universitetet var ju Valborg stort. Min första Valborg i Umeå minns jag som otroligt rolig men jag har nog aldrig frusit så mycket som då. Det var stort firande nere vid älven minns jag. Mycket folk. Sång. Eld. Vänner. Fast i universitetsvärlden i Umeå är ju Valborg bara "lillebror" medan den stora händelsen där var Brännnbollsyran. I maj. Några år senare firade jag i Uppsala. Där Valborg ju inte heter Valborg. Det firades på traditionellt vis med champagnefrukost, kollade flottrejset i Fyrisån och sedan stod vi på Karolinabacken och kastade våra en gång vita mössor i luften. På kvällen var vi på någon nation, men jag minns faktiskt inte vilken.

Jag minns även Valborgsmässoaftnar tillsammans med en av mina bästa vänner som då bodde i Kungsör. Picknick i bland vitsipporna. Sedan promenad till kören och så kollade vi elden. Mysigt. Otroligt vårigt. Samt en hel del olika, spridda firanden också. Såklart. I min hemtrakt runt Södertälje. Eller runt om i Stockholmsområdet. Eldar vid vatten. Eldar på flottar i vatten. Eldar i hagar och på fält.

Så ja, genom åren har det blivit en del firande och jag har tyckt mycket om just Valborg. Kanske för att det varit ett så kravlöst firande på något vis. Inga jätteförväntningar, utan mer som en bonus. Hände inget stort gjorde det inget. Men var det fest, eller man blev bjuden på något större var det skoj. Och så det att det var den officiella början på våren också på något vis. Drivans blommor smälta ner och dö.

Imorgon blir det första gången på mer än 10 år som jag faktiskt kommer att fira Valborg. För här i San Diego har Svenska handelskammaren och SWEA ordnat Valborgsmässofirande. Det känns lite skoj tycker jag. Att än en gång få se en Valborgsmässoeld. Och att Storasyster och Lillebror ska få uppleva lite Valborg också. Tyvärr ska vädret inte bli sådär jättebra utan regnskurar och kyligare temperaturer har utlovats. Fast det gör kanske bara att känslan av Valborg blir lite starkare?

2 kommentarer:

  1. Kul att ni får chansen att fira Valborg igen, inte minst för att barnen ska få uppleva det en smula. Jag minns inte när jag firade Valborg sist. Jag minns att jag gillade det som barn. Har inte firat Valborg på minst 10 år. Det känns inte så viktigt. För mig helt ok att inte fira. Midsommar saknar jag mer än Valborg isådanafall. Igår hade vi dessutom uselt väder i Basel så att fira med svenska klubben lockade inte. Jag hoppas ni fick ett fint Valborgsfirande.
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Lite försenat Glad Valborg då. Mysigt att barnen ska få uppleva lite valborgsfirande. Jag sitter och njuter av vädret ute som är härligt och glad för att månaden maj äntligen är här. Men det är ju skillnad på från där ni är och här på svenska västkusten som jag är.

    Kram
    /Susanne

    SvaraRadera