Women's March on San Diego

Jag har ju redan nämnt att vi var med och skapade historia förra lördagen. Dagen efter Trumps inauguration. Nu måste jag självklart visa lite mer bilder från marschen här i San Diego. Det var en helt igenom positiv upplevelse. Ungefär 20.000 personer var väntade, men efteråt har man uppskattat det till ca 30-40.000. Alltså ungefär det dubbla. Ingenting jämfört med de enorma marscher som pågick i Washington DC (där man uppskattade demonstranterna till ca en halv miljon!), New York City (uppskattningsvis ca 400.000), Los Angeles (även här uppskattas det till ca en halv miljon deltagare) och Boston men ändå. Det kändes stort. Särskilt som det marscherades runtom i hela världen! Helt fantasiskt! Vilken rörelse. I Sverige arrangerades två marscher. En på Norrmalmstorg i Stockholm, och en i Åre. Den sistnämnda på skidor! På alla ställen var det dessutom fredligt motstånd. Inget våld. Utan demokrati i en av ordets sanna bemärkelser. Stöd för våra mänskliga rättigheter. Starka men ändå icke-aggressiva protester från majoriteten. Man ville göra sin röst hörd och berätta att nedskärning av kvinnliga och mänskliga rättigheter är något man opponerar sig emot.  Den ingav tröst, styrka och glädje. Vilket sannerligen behövs just nu. Mitt humör denna veckan har varit svårmodigt minst sagt. Men om det kan ni läsa mer i föregående inlägg. Här nedan är bilder från vår Systermarsch förra helgen.

Vi tog en Uber ner till centrum där marschen skulle starta. Taxin släppte av oss en bit ifrån folkmängden och vi promenerade två block och såg då folk överallt som var på väg i samma riktning. Med eller utan plakat. Här är vi nästan framme och som ni kan se var det MYCKET folk redan då. Detta är ca 30 minuter innan det hela skulle starta. Det var svårt för folk att ens komma in till staden i tid. Tåg och bussar var så fulla av folk att vissa inte hann i tid.

Mitt i smeten

Det var roligt att se alla skyltar. Själva hade vi inga utan gick helt enkelt "bara" med.

Den första vi mötte upp med var en av mina svenska kompisar (som också är lärare i Svenska Skolan). Här tar vi en selfie på oss allihop.

Vid 10-tiden började talarna och det var flera kvinnor från olika ställningar i samhället )politiker, företagare, mammor, transgender, latinos och African Americans) som gav korta tal om varför de ville gå i marschen.

Vi väntade även på ytterligare förstärkning i form av våra vänners vänner. De hade suttit fast i en enorm kö utanför staden för att köpa tågbiljetter, men kunde slutligen förenas med oss. Med sig hade de sina egenhändigt stickade "Pussy Hats" vilka delades ut till oss. Jättefint tycker jag!

Jag och Storasyster i våra rosa mössor

Sedan började vi då äntligen gå

Vi såg flera hundar och många gick med barnvagnar eller småbarn på axlarna. Här är en av de fina fyrfota demonstranterna.

Det var roligt att se att vi var en sådan stor blandning av folk. Både vad gäller ålder, kan och etnicitet. 

Marschen avslutades nere vid vattnet och när vi närmade oss detta område såg vi filer 

Här avslutades marschen och vi promenerade sedan in i staden för att få i oss lite lunch

Älskar skylten "Fight like a girl"

En tiger såg vi också

En av cyklarna utanför vår lunchrestaurang

Sedan jag påbörjade detta inlägget har mycket hänt. Den här senaste veckan har verkligen varit en "nu-kan-det-inte-bli-värre-jo-det-kunde-det-visst-vecka". Det har även lett till än fler protester och marscher runtom i landet. Jag önskar SÅ att det inte skulle behövas. Samtidigt är jag glad över att se att så många förenas och försöker kämpa för ett bättre samhälle. Nu hoppas jag bara att det ska räcka. Om inte till allt så åtminstone en bit. Men det känns dystert. Det ska jag erkänna. Varenda dag funderar jag tusen gånger över vart världen är på väg...?!?

Fem dagar efter Inauguration

Just nu behöver jag se denna bilden igen. Och minnas. Kraften. Energin. Den kollektiva ilskan. Men också den gemensamma glädjen. Känslan av att faktiskt göra något. Att vara del av något större. Att inse att man inte är ensam. Jag måste minnas det nu. För just nu känns det mörkt mörkt mörkt. Jag känner mig lite som en fisk som kastats upp på land och ligger och kippar efter andan. Allt är sig likt, världen är densamma. Men ändå inte. För allt har vänts upp och ner. Ut och in. En fisk på torra land. Gälar som slår panikartat men ändå får jag ingen luft. Syret finns där. Men i helt fel form. Iallafall för mig. Världen densamma men ändå helt helt helt FEL. Galet Fel!

Så att se på denna bild och försöka att mota undan paniken. Det är en av de saker jag ägnat mig åt den här veckan. Den första veckan med vår nya president. Eller snarare de första fem dagarna. Fem ynka dagar. Men det känns som en hel evighet. Hur ska vi klara av fyra ÅR?!?! Häromdagen skrev jag även ett kort email till en senator här i Kalifornien. Efter en förfrågan från en kompis som startat en grupp för oss som vill men inte vet vad vi kan göra. Och jag tror det är den enda vägen att gå nu. Att försöka göra det lilla. Trots att det inte är några stordåd så är det ändå något. Sedan hoppas jag att om vi är många som gör just det lilla, så kanske kanske kanske kan det räcka en liten bit på vägen.

För nu måste vi fortsätta marschera. Framåt. Även om det blåser motvind. Jag bara hoppas att vi ska orka. Att vi alla ska hitta kraften. För det är alldeles för lätt att känna sig dränerad. Hitta energi. Det har blivit som ett mantra. Hitta energi. I det man kan. I det JAG kan. I en rosa stickad mössa. I en blöt puss från Lillebror. I bilen på vägen hem från jobbet med Stilla Havet glittrande utanför rutan och bra musik i högtalarna. I en skrattstund med Storasyster. I en lätt smekning över handen. I glädjen över att kvällarna blivit märkbart ljusare. I lyckan över mitt jobb som jag tycker mer och mer om desto längre jag är där. I det lilla och i det stora. I vardagen och i dess guldkant. Hitta Energi.

Energi. Till. Att. Gå. Framåt.

Nya tider

Den 20 januari 2017 kommer jag för alltid att minnas. Ett av de största regnovädren här i Södra Kalifornien vräker just nu ner utanför fönstren. Dimman ligger tung. Men vädret speglar egentligen bara det jag känner just nu. Även i mitt hjärta blåser det gråa skyar och hela mitt jag känner mig regntung.

Fast egentligen är det orättvist. Egentligen är jag glad över regnet. Jag tycker om det. Vill helst inte alls beskylla det för sin gråhet. Regn behövs här. Det är välkommet. Bye Bye torkan! Så kanske borde jag ta tillbaka orden ovan?

20 januari. Trump har just svurit Presidenteden i Washinton DC. USA's 45:e president. Hatet flödar värre än vanligt på sociala medier. Åt alla håll. Jag känner mig trött. Och genomledsen. Orkeslös. Kraftlös. Grå. Visst, min hemska förkylning från virushelvetet bidrar såklart också. Mitt huvud spränger. Min hals bultar. Och hostan som retas och sedan bryter ut kaskadvis tills man nästan kräks. Så ja, min kropp är invaderad av ett ont virus. Men ända in till hjärtat har den ju inte nått. Så tyngden där kan jag inte skylla viruset för.

Jag försöker tänka att idag, idag har jag rätt att vara ledsen. Känna mig liten, orolig, orkeslös och bara sådär otroligt ledsen som man kunde göra ibland som barn. Då när världen var målad i svart-vitt. Men imorgon. Imorgon. Då. Är. En. Ny. Dag.

Tack för de här 8 åren!

Imorgon. Då ska det marscheras. Banne mig. Women's March. Runt tvåhundra tusen beräknas komma och delta i Washington DC. TVÅHUNDRATUSEN!!! Själv ska jag och Storasyster tillsammans med några vänner ta oss ner till San Diego och gå i Women's March in San Diego. En av de oerhört många "systermarcherna" som arrangeras över hela landet. Ja, hela världen faktiskt. Så imorgon. DÅ. Som jag sa tidigare är mitt "oneworld" för i år Tillsammans. Together. Och ja, inför morgondagen känns det mer rätt än någonsin. Här i San Diego blir vi inte i närheten av de mängder som i DC marschen. Men jag är ändå imponerad. Och Glad. Över 20000 har man beräknat kommer. Tjugotusen! Jag tycker det är fantastiskt. Särskilt med tanke på att San Diegans (eller folk här i Södra Kalifornien överhuvudtaget) inte är kända för att trotsa vädrens makter. Ofta vill folk här inte ens gå ut och äta lunch vid utomhusserveringarna när det är lite under 20 grader, även om solen skiner. MEN, man kommer trotsa regnet imorgon. Och det gläder mig.

Jag har aldrig tidigare demonstrerat eller på något vis varit en del av en rörelse. Men jag känner att just nu behöver jag detta. Och jag tror världen behöver all kraft den kan få. Sidor har redan försvunnit från Vita Husets hemsida. Det tog inte lång stund efter att Trump svor eden innan de var puts väck. För er som inte vill eller kan klicka och läsa artikeln så kan den summeras kortfattat såhär:

" WhiteHouse.gov immediately wiped pages on LGBT rights, civil rights, climate change, and health care from its “issues” section after Donald Trump took the oath of office."

Så ja, just nu behöver vi "Tillsammansskap" och Kärlek och Energi. Kraft. Stöd. Idag ska jag tillåta mig att sörja. Men. Imorgon. Det är då det börjar. För min del utan Pussyhat eller plakat, men det känns ändå bra. Det får bli nässpray och stövlar. Och så min Älskade Dotter. Att hon vill och kan följa med mig känns stort. Mitt hjärta sväller över. Min Finaste. Så klok. Redan. Och så full av Kärlek. Jag känner mig både glad, överväldigad och rörd över att hon vill gå med oss. Att hon vill och kan och får vara en del av den positiva kraft jag hoppas att detta kommer att vara. Vi måste visa henne att man inte kastar in handduken även fast Voldemort intagit tronen. Man kämpar. Vi kämpar. För hennes framtid! För allas vår framtid. Women's Rights are Human rights! 

"We, San Diego Women’s March, are peacefully marching in San Diego in solidarity with the Women’s March in DC.  We are dedicated to a free and open society. Together we stand united in our respect for all people and we resist the marginalization of anyone. As a diverse, inclusive community of compassionate people, we seek to strengthen and continue our commitment to work for the protection of women’s rights. 

We stand firm in agreement that women’s  rights are human rights."




Så, Voldemort se upp... 
EXPELLIARMUS!

Kärlek till er Alla!

Hjärtana är lånade från: http://plusquotes.com/images-love-img-photos-loves.php
Bilderna på Obama med familj samt Biden är också lånade från nätet.

12 år

Idag är det 12 år sedan min svärfar lämnade sin familj. Mycket hastigt. Högst oväntat. En sorg som tiden slipat ner de allra vassaste kanterna av. Men saknaden lever sitt ständiga bakgrundsliv. Så som den alltid gör när man förlorat något man aldrig kan få igen. Någon man aldrig kan få igen.

Natten mellan den 13:e och 14:e januari 2005 är en av de längsta nätterna i mitt liv. Telefonen ringde  strax innan middagsdags den kvällen. Jag förstod direkt att något hänt. Något fruktansvärt. Vidden av det ofattbara tog det dock månader att förstå. Men kvällen. Den där kvällen. Och natten. Jag minns. Overklighetskänslan. Ångesten. Sorgen. Ilskan. Vanmakten. Och så overklighetskänslan igen. Gånger tusen. Man kan inte ta in sådana saker så snabbt. Hjärnan är inte skapt så. Jag minns att jag mitt i allt kaos ändå kände mig glad över att M inte behövde vara ensam. Så som jag själv var den natten jag fick veta att min pappa inte längre fanns kvar. Det var den allra längsta natten i mitt liv.

Det var så mycket annat kring detta också. M skulle ha spikat sin avhandling morgonen därpå. Nu bokade vi flygbiljetter istället. Men han ville ändå spika. För att ha det gjort. Så vi ringde en professor och kollega som kunde hjälpa med detta på mycket kort varsel. Tidigt tidigt på morgonen. Något som skulle varit en fest, ett firande av åratal av hårt arbete blev till en mycket hastig handling. En kort mellanlandning på väg till Arlanda. Senare fick han ta ställning till om han ville gå vidare och genomföra sin disputation eller om han skulle skjuta upp den. Stora beslut mitt i all kaos och de känslostormar och även det känslovakuum som uppstår när något sådant här händer.

Sorg är en process. Den är inte linjär. Den går liksom i vågor. Eller cirklar. Runt runt. Upp. Ner. I höst kommer det att vara 25 år sedan min egen pappa försvann. Tjugofem. År. Jag kan knappt förstå det när jag tänker på tiden som gått sedan dess. Hur ung jag var då. Hur jag levt hela mitt vuxna liv utan honom. Jag undrar ibland över hur han hade sett på mina livsval om han fått finnas kvar. 

Idag lever vi våra liv. Utan våra pappor. Och ja, sorgen har krympt. I vår vardag har de i sort sett ingen plats. De har aldrig funnits här som en naturlig del av våra liv efter att vi flyttade till USA. Ändå finns de med oss. Jag tänker nog på min egen pappa nästan varje dag. Oftast kort och flyktigt. Ibland lite mer. Sorgens vassa kanter är borta. Kvar är saknaden. Om än i en mjukare form än de första åren efter att han inte längre fanns kvar.

Även deras namn lever kvar. I Lillebrors mellannamn. Det var det enda namn vi visste från början att han skulle få. Namnet från både sin farfar och sin morfar. Det namn de båda hade. Ett namn Lillebror även delar med sin farmors far. Vars röda hår han även verkat ha ärvt. Om än i någon mildare ton.

Idag är jag ändå glad över att jag hann träffa och lära känna min svärfar. Att vi hann få en fin relation de år jag var tillsammans med M fram till min svärfars bortgång. Detta är något jag sörjer vad gäller min egen pappa. Att han och M aldrig fick möjlighet att lära känna varandra. Och såklart att ingen av våra fäder fick möjligheten att träffa och lära känna sina barnbarn. Att Storasyster och Lillebror inte har vare sig morfar eller farfar kvar i livet. Att de aldrig fick lära känna varandra och skapa en egen relation. Det känns sorgligt. Men jag hoppas att vi ändå kan förmedla en liten del av våra fäder till våra barn. I små berättelser och anekdoter. Minnen. Av händelser. Ordbyten. Upptåg. Gräl. Kärlek. Roliga såväl som svårare minnen. Helt enkelt berätta för dem om våra relationer med våra pappor. Och på så vis skapa någon slags av bild av deras farfar och morfar.

Inför 2017

Nytt år. 2017. Det känns som alltid lite speciellt när man vänder blad. Går från ett "gammalt" och ovant år till ett nytt. Lite högtidligt på något vis. Spännande. Samtidigt känns det lite nervöst också. Vad kommer att hända under det nya året?

Rent personligen känns det otroligt roligt och spännande att få susa in i det här nya året. Det är första gången på ett tag som jag har känt den här glada förväntningen inför det nya året. Våra år sedan flytten hit har ju varit ganska tuffa emellanåt och jag måste säga att det de senaste nyårsaftnarna kanske inte känts sådär överdrivet glatt och positivt. Men nu tycker jag det ska bli enormt spännande. Det är såklart mitt nya jobb som gör skillnaden. Att äntligen få möjligheten till den personliga utveckling och stimulans jag längtat efter. I en yrkesroll. Att få fundera över vilka mål jag ska sätta och sedan planera hur jag ska kunna jobba med mitt uppdrag för att uppnå dem och nå bästa möjliga resultat. Både för företaget och mig själv. Att få utvecklas på ett proffesionellt plan. DET har jag längtat så efter.

Att jag dessutom fick otroligt fina vitsord under mitt utvecklingssamtal med min chef nu innan jul gör att jag verkligen känner att jag är rätt person på rätt plats just nu. Jag stortrivs och det känns såklart extra bra att mina kollegor och min chef verkar trivas med mig också. Vi är ett team och det känns verkligen när jag arbetar med dem att vi jobbar mot ett gemensamt mål. Alla är vi olika pusselbitar i pusslet. Var och en behövs för att bilden ska bli så bra och detaljerad som möjligt. En härlig känsla!

Det kommer dessutom att ske en del positiva förändringar på familjeplanet detta året. Vi väntar på att en ny familjemedlem ska komma förena sig med oss. En liten kusin kommer att se dagens ljus nu i början av 2017. Och även om det kommer att dröja en stund innan vi kan hälsa den nya medlemmen välkommen så har vi en Sverigeresa inplanerad inte alltför lång tid efter den förväntade ankomsten.

På det världsliga planet känns det mörkare. Det är mindre än tre veckor kvar innan vår President Elect tar över rodret här och det både skrämmer mig och får mig att känna ilska, nedstämdhet, frustration och besvikelse. Men kanske mest maktlöshet. Just nu känner jag mig så liten. Som ett torrt löv i en höststorm. Man kan försöka segla på vindarna men inser att det är nästintill omöjligt att styra emot orkanstyrkorna som driver åt helt jävla fel håll! Jag pendlar mellan att sticka huvudet i sanden och att försöka tänka så positivt jag kan. Än vet jag inte riktigt hur jag ska kanalisera alla känslor som bubblar runt, men jag hoppas att jag ska kunna omvandla dem till något bra. Något konstruktivt. Annars kommer de nog att gnaga upp mig inifrån. Iallafall känns det så just nu.

Jag hoppas iallafall att 2017 ska bli ett bra år. På alla plan. Mitt mål är att försöka jobba på att det ska bli så bra som möjligt. Något som verkar vara väldigt poppis i år (säkert redan tidigare år, men jag är nog lite efter som vanligt) är ett s.k oneword. Alltså att man ska ha ETT ord som sin målsättning, sitt fokus sin "bild" av det nya året. Något som kan leda och guida en genom året. Något att jobba för. Något att inspireras och lyftas av. För min del tror jag att ordet i år får bli Tillsammans. Together. Just nu känns det som om både jag och världen behöver lite mer "Tillsammans".

Har någon av er något Oneword för 2017? Om ni har, dela gärna här och skriv varför ni valt just det.