Dagar när jag ÄLSKAR vårt nya hem och vår nya tillvaro. Vårt nya vardagsliv. Att ha mer utrymme. Att slippa bo i en skokartong. Att ha fint väder i stort sett varenda dag. Att ha tillgång till bil och då menar jag inte enbart att vi faktiskt har en bil, utan att vi även har garage. Med direktingång till vår lägenhet. Som ingår i vår hyra. Lyx jämfört med hur vi parkerade i NYC. Och så det här med att ha naturen alldeles inpå knuten. Och vilken natur sedan. Slående vacker! Dessutom otroligt skiftande. Kust med vidsträckt hav. Berg. Överallt dessa berg som sträcker sig mot horisonten. Och så öknen. För mig är den sistnämnda väldigt exotisk på alla vis. Något jag aldrig tidigare sett eller besökt. Vi får alltså återigen uppleva ett nytt äventyr. Nya ställen. Nya människor. Nya utmaningar. Bara detta är ju egentligen en rikedom i sig. Livet är till för att levas. Upplevas.
Och inte minst konversationerna som pågår överallt. Hela tiden. På så många olika språk. Tjejerna med sina hundar som pratar i gathörnet utanför delin. De två bilisterna som skäller högljutt på varandra i någon gatukorsning. Mamman som förmanar sin dotter medan de väntar i kön på Starbucks. Turisten som frågar efter vägen till närmaste tunnelbanelinje. Sällskapet som glatt hugger in på sin middag på uteserveringen i gathörnet. Studenterna som ivrigt diskuterar med varandra när de går förbi. Mannen som säljer bagels i gathörnet och som utbyter några hastiga ord med sin kund. Tjattret från den förbipasserande skolklassen.
Och såklart våra vänner. Vår trygghet. Vårt nätverk. Många av dem var som vår familj. Man visste att de fanns. Att de ställde upp. I vått och torrt. Praktiska saker. Som hjälp med hämtning från dagis eller skola ifall man själv fick förhinder. Men också på andra sätt. Råd. Tröst. Ett öra när man behövde någon som lyssnade. Eller bara någon att skratta med. Åt sådant som man upplevt tillsammans. Eller åt något man bara måste berätta. Vänskap. Att vara en självklar del av ett sammanhang. En av pusselbitarna i pusslet. Att ha en naturlig plats i tillvaron.
Dagar som igår, när vi efter en skön och lugn hemmadag bestämde oss för att äta middagen på stranden. Bara byta om till badkläder, packa med oss våra Body Boards, lite strandleksaker och sedan köpa med oss middagsmat på vägen och köra till kusten. Torrey Pines. Veckla ut vår strandfilt i den varma sanden. Borra ner tårna. Känna de salta vindarna mot huden. Kisa mot solen som blekt bröt sig igenom de tunna molnen över vågorna. Lyssna på ljudet av vågorna som bryts när de rullar in mot oss. Taktfast. Skummet som krullar sig på toppen av varje våg. Skratt och prat far genom luften. Vi är inte ensamma men här är heller ingen trängsel. Inte såhär dags. Sedan efter maten springer vi ner i det svala men sköna vattnet och försöker fånga den ultimata vågen. SÅ Underbart ROLIGT!!!!! Himmel, en tanke föds i mitt bakhuvud att jag skulle vilja gå en surfkurs. Någon gång. För känslan av att flyga fram i det kittlande vågskummet är helt fantastisk!
Sedan bygger vi sandslott intill vågorna. Samlar runda släta stenar. Förundras över alla plan och helikoptrar som flyger över våra huvuden med jämna mellanrum. Andas i takt med vågorna. Vi bara är. Här. I. Nuet. Och när solen sjunker mot horisonten packar vi ihop, borstar den fuktiga sanden av våra fötter så gott vi kan och kör hem. Storasyster och jag hinner även med att värma upp oss i den varma bubbelpoolen innan vi trötta och nyduschade kan sätta oss och spela ytterligare en omgång av Pandemic. Vilken dag. Vilken kväll. Just LOVE IT!
Så jo, visst går det framåt med anpassningen. Det gör det faktiskt. Det där paradiset. Det kan ju ha många olika utseenden. Har jag börjat förstå. Härifrån är det långt till Central Park. Men desto närmare till Stilla Havet. Man kan inte få allt. Har jag hört. Men man kan försöka att verkligen se det man har. Och lära sig att ta del av det. Glädjas av det. Leva med det. Skapa rum i sitt hjärta till det. Allt det nya. Salta hav och blommande öknar får helt enkelt försöka samsas med den där stora stökiga staden som bor i mitt hjärta. Ihop med svensk skärgård och ljusa nordiska sommarnätter.
Klart vi undrar hur det går för er! Skönt att höra att det mesta är positivt och det är såklar helt ok att sakna saker, ställen och ffa människor. För oss, när vi flyttade från Tyskland, tyckte jag att det tog ett år innan vi kände att vi hade landat något sånär, så det kan ta tid! Hur är det med barnen? Särskilt storasyster som ändå hade ett eget liv i NY? På bloggen o instagram ser det ut som att de har det bra, mycket utomhuslek!
SvaraRaderaTack Marie! Och visst är det framförallt människorna man saknar. Men jag måste säga att jag även saknar staden. Vi har ju bytt ut en stor kokande metropol mot ett "förortsliv" och det är stor stor skillnad. Och ett år har jag också hört av flera att det kan ta. Våra goda vänner som lämnade NYC ett par år innan oss och flyttade till DC sa att det tog ca 2 år för dem innan de kände sig mer hemma i DC-området än i NYC. Och att de fortfarande saknar NYC mycket ibland. Så jo, jag förstår att jag inte är ensam om att känna mig lite mittemellan. :-)
RaderaStorasyster har tagit flytten jättefint faktiskt! Visst kan även hon sakna NYC och längta dit ibland. Främst till vännerna där. Och så saknar hon de otroligt goda bagels vi hade i det lilla bagelbageriet intill oss. Haha! Men hon har som sagt anpassat sig fint här. Mycket tack vare att skolan varit superbra och hon fått nya vänner där. Hon verkade känna sig hemma i skolan väldigt fort vilket vi tycker känns underbart skönt. Och så älskar hon såklart att hon här har fått ett eget rum! I NYC bodde vi ju som sagt väldigt trångt och delade alla på ett och samma sovrum. Här kan hon stänga om sig och pyssla eller läsa eller leka i ensamhet när hon känner för det.
Ute är vi ganska mycket också såklart. Så länge det inte är för varmt.
:-)
Så fint du skriver både om NYC och om San Diego! Vad gäller San Diego - igår var verkligen den perfekta stranddagen, var det inte? Sådär lätt och luftig med en bris, varmt vatten och det där speciella sydkaliforniska ljuset.
SvaraRaderaSamtidigt förstår jag verkligen att du saknar NYC. När du skrev om ert liv där så påminde det mig väldigt mycket om Helene Hanff´s Letter from New York (har du läst den?). Hon bodde också som ni i ett hus centralt i New York med en väldigt stark gemenskap och grannar som träffades spontant om kvällarna och var som en alternativ familj. Om du INTE har läst den gör det men var försiktig med att välja tillfälle - den kan nog få hemlängtan att blomma upp...Kram.
Tack Annika vad gullig du är som tipsar men samtidigt varnar! :-) Det låter som ngt jag skulle vilja läsa. Ska lägga det till min lista över böcker jag vill läsa när mitt liv kommer tilllbaka haha! Och ja igår var en toppendag. Och just detta att vi har nära till havet är fantastiskt och något jag verkligen uppskattar!
RaderaKram!
Säg vad jag ska klappa från dig när jag om några veckor tar med mig gudbarnens ömma moder till Manhattan!
SvaraRaderaÅh Olgakatt jag ska fundera. Och avis är helt klart ett understatement.... New York på hösten. SÅÅÅÅ underbart!!! Njut för mig också!
RaderaKram!
Åh vad jag gillar ditt inlägg. San Diego bjuder verkligen på härliga dagar cvid poolen och stranden. Jag minns från min egna tid i Asien jag vistades faktiskt lite tid vid pool eller strand. Jag trodde nog jag skulle hinna med det men det blev tyvärr inte så. Kram
SvaraRaderaTack fina Katta! Jag är glad att du tyckte om det. Och jo här kan man ha riktigt fina dagar både vid poolen och stranden något jag verkligen tycker är härligt. Men vardagen tar ju lätt över var man än bor så jag förstår att du kanske inte hann med så mycket tid vid pool och strand som du först tänkt när du bodde i Asien. Det är annat som kan ta över ens tid och engagemang.
RaderaKram!
Som en bok, det du skrivit så vackert. Förstår. :) Oj oj så fint beskrivet.
SvaraRaderaKram
/Susanne
Tack söta du! Vad fint att du tycker om mitt inlägg.
RaderaKram!
Helt ärligt men jag tänkte faktiskt preciiis häromdagen på att jag borde skriva en fråga i en kommentar och begära en uppdatering hur det känns och går. Så roligt du skriver så personligt och fint om hur det känns och går. Väldigt roligt att läsa. Jag tycker du har kommit långt på ett halvår, som du säger så handlar det nog om tid. Tid, tid. Helt naturligt att fortfarande få de där stunderna eller dagarna då saknaden sväljer en men samtidigt känna att det går ju bra här, sakta men säkert så ser man och uppskattar det nya livet och ser hur man landar mer i det hela tiden också. Det hade nog varit värre och rent deprimerande om man känt att nej, jag kan inte se något positivt alls med nya livet här utan saknaden och längtan efter det gamla är det enda jag känner. Då hade det nog känts rätt misströstande, om man liksom trots allt inte ser och känner att saknaden av det som var blandas ju (om än ibland med babysteg) av glädjen och uppskattningen över det nya livet, och hur det nya livet sakta växer fram mer och mer. Att känna det går framåt liksom. Men samtidigt ska det ju få ta tid. Återigen, det är ju inte ens ett år sen ni flyttade.
SvaraRaderaNu var ju det här ingen påtvingad flytt, det var inte så att ni måste flytta pga ni båda stod arbetslösa och inte hade annat val än att åka - var som helst, bara för att få ett jobb - ni flyttade till en ny spännande utmaning som ni valt och ville ha och kände kanske att det var dags att gå vidare, redo prova nåt annat. Samtidigt var det ju inte så att ni lämnade ett liv ni inte längre trivdes med eller kände varken bu eller bä inför, ni hade ett rikt socialt liv, en plats, en samhörighet, en stad med atmosfär som ni älskade, som blivit er stad, livsstilen i en metropol. Egentligen är det ju jättestor förändring i livsstil, förstår det tar tid att landa och det tar ju tid att bygga upp riktigt starka nätverk också. En vän här, faktiskt min allra äldsta vän som var den första jag blev riktigt tight med och som varit en sån där trygg punkt, en vän som jag alltid vetat finns där. Ja, du vet. Hur som helst, i samband med omstruktureringar på mannens företag och uppsägningar av en del (där han var en av dem) så hade de inget annat val än att tänka brett och öppet (flytta dit ett intressant jobb ligger), dessutom hitta en lösning snabbt för som bekant kan man ju inte direkt ha två arbetslösa i det här landet länge utan att gå bankrutt. Lång historia kort, det löste sig för dem rätt snabbt och uppsägningen kanske blev en blessing in disguise som hon sa för mannen fick ett nytt drömjobb som han kanske inte annars tänkt söka. Men....det innebar en flytt till bay area i CA, inte en kust från kust flytt men tillräckligt stor flytt för att helt börja om förstås. Det här var ju inte helt lätt, alltså det här med att behöva flytta och lämna något man egentligen inte vill, där man trivs så förbaskat bra och har skapat sitt liv. Samtidigt...hon kände ju entusiasm också, de flyttade ju TILL något spännande också men samtididigt LÄMNADE de något som betyder så mycket. Jag som "blev kvar" tyckte just det här farvälet var extra jobbigt. Samtidigt som vi pratat om, man blir lite luttrad för folk kommer och går. Ibland en själv, ibland nån annan som flyttar. Så är det ju. Men det är klurigt det där, när en flytt till nåt nytt är så förknippad med BÅDE starka känslor för det man lämnar, kombinerad med nyfikenhet och lust inför det nya men även osäkerhet och rädsla. Man har så mycket mer att förlora idag, det var annorlunda när M och jag flyttade från Sverige. Visst, vi lämnade land och allt det där, vi bröt upp från språk, land, det vana och nåt helt okänt. Men samtidigt, som jag ser det idag, var vi inte alls lika etablerade som vi är idag och då kändes det nog faktiskt bara som att vi flyttade till något men inte från nåt (även om vi ju gjorde det, ja du vet, men ändå...).
Haha där ser man Anne. Jo jag tänkte att vissa av er som följt mig länge kanske undrat. Och ja det är som du säger så att det tar tid. Att man måste lära om på nytt lite. Oavsett varifrån man flyttar. Och vart. Jag kan även hålla med om att det på visa vis är lättare att hitta en gemensam plattform med folk som levt lite liknande liv vad gäller just stora förändringar i livet. I NYC umgicks vi ju i stort sett endast med personer som flyttat. Oavsett om det var från andra länder och kulturer eller inom USA, som ju ändå är såpass stort att det kan upplevas som nära nog olika kulturer ibland.
RaderaTack för din fina och ingående kommentar! Som alltid. Du delar alltid med dig så fint av dina tankar.
Kramar!!!
Vi har ett LIV rotat på ett sätt idag, på helt andra sätt än vi hade då. Så en flytt idag, även om den var självvald och t.ex. skulle betyda vi skulle flytta pga vi såg nåt nytt karriärsmässigt lockande eller nåt skäl som skulle kännas pirrigt förväntansfullt och något vi VILLE göra, så skulle det SAMTIDIGT vara så förbannat svårt och ledsamt att lämna. Ja, än värre förstås om vi skulle behöva lämna, t.ex. pga jobbsituationen gjorde det så som för min kompis.
SvaraRaderaJag har kommit fram till att för mig betyder det mycket att umgås med människor som lämnat, som gjort sådana här resor och vet vad det innebär. Klart det inte är nån deal breaker, det är andra saker som gör man klickar. Men även om alla mina kompisar idag är "äkta" amerikaner, så är majoriteten inte härifrån. De kanske varit här länge, älskar livet här och byggt upp nåt de aldrig vill lämna. Men de kommer från höger till vänster, från CA, från östkusten, från södern. Ja, överallt. Jag vet inte varför, men jag tycker om att dela den historien med vänner. De förstår och vet. Även om man kanske har noll gemensamt, jag menar, jag har ingen erfarenhet av att kalla NYC mitt hem men jag förstår vad du eller Amy pratar om då hon pratar om vad stora flyttar innebär, att börja om och hur det känns. Oj, det här blev rätt rejält utanför råda tråden men ändå lite inom ämnet. Iaf, jag tycker du gjort och gör det jättebra, anpassningen och arbetet att skapa ett nytt hem och liv. Du är så klok också, i det du säger. Ditt sista stycke in inlägget träffar mig rakt i hjärtat. Så bra.
För övrigt, är det nåt rent landskapsmässigt, naturmässigt jag kan sakna och skulle se som ett stort plus i livsstilen, är det just närheten till havet du har. Vattnet, havet, det salta, det varma havet. Som sagt, man kan inte få allt.... KRAMAR
Jag tänker att det ändå är de små sakerna som är viktigast, det som man möter varje dag, alltså typ ett eget rum, sådant som pendling till jobbet, hur mycket fritid man har och vad man gör med den ... Ett eget rum är nog viktigare än museum kanske också för dej :) Ibland saknar jag havet något otroligt, men så tänker jag att när jag bodde i Stockholm, mycket mycket litet och mycket mycket dyrt, så såg jag väl havet ett par gånger om året kanske? Mest satt jag i mörkret i tunnelbanan och var stressad ... Ja, det hjälper iallafall mej att tänka så! Sen tror jag som Marie skrev att det tar tid. Om ett år känner du säkert annorlunda!
SvaraRaderaJo visst är det ofta så. De små sakerna i vardagen är viktiga. Och visst är eget rum något stort. Jag är så glad över att ho nu har det. Men å andra sidan vet jag att barn kan växa upp trångbott och ändå ha ett fantastiskt rikt liv på så många vis.
RaderaHavet är fantastiskt. Jag är göda att ha det så nära.
Och visst om ett år får vi se hur det kommer att kännas. Hur allt utvecklats.
Kram!
Vilket otroligt vackert och känslosamt inlägg, Saltis. Tror du beskriver allt på pricken. Så på pricken att jag precis förstår hur det känns.
SvaraRaderaDu har verkligen gjort en flytt som heter duga också, inte till CT eller Jersey liksom. Eller ens DC. Du har flyttat till motsatt kust.
OCH på köpet har du fått ett helt nytt liv. Jag förstår så VÄL att du saknar, och att du får hemlängtan och att minsta lille insta-bild kan trycka på en öm punkt. Du har ju levt så stor del av ditt liv i NYC. OCH ja, NYC är verkligen speciellt.
Jag undrar ofta hur du känner det, och hur du egentligen trivs. Nu fick jag svar genom detta otroligt vackra inlägg.
Jag skulle sakna DC, och NoVA, ngt otroligt om jag skulle flytta härifrån. Tror det skulle göra rent ONT i hela kroppen. Det är så lätt att sätta dig in i det du skriver och berättar om.
Samtidigt skriver du så jättevackert om San Diego också. Jag förstår mycket väl att det har stora, stora fördelar. Mindre stad, mer natur, ultimat klimat, havet, närheten till bergen och snön. OCH så öknen. Hur coolt är inte det??
Det är en process detta med en så stor flytt. Nästa år kommer du säkert att skriva ett inlägg som ser lite annorlunda ut. Då har du rotat dig mer i SD.
Ditt sätt att beskriva NYC är så oroligt SPOT ON. Blir nyfiken på den bok som Annika ovan tipsar om. Ska kolla in den.
Tack för vackert och ärligt inlägg.
Stora kramar från mig som idag styr kosan österut igen!
Tack Annika!!!! Jo det är ju ett stort steg vi tagit i och med vår flytt. Det är det. Och som sagt processen pågår. Det tar tid och jag gissar att det handlar om att man själv måste acceptera att det tar tid. Att det FÅR ta tid. Samtidigt som jag inser att jag nog alltid kommer att sakna NYC och den tid vi levde där. Något man kan bära med sig genom hela livet. Saknaden men också glädjen över att ha fått den tiden. Och över att vi fick så fina vänner där.
RaderaMånga Kramar till dig Annika och jag tänker mycket på dig och din familj nu ska du veta! Jag hoppas att allt går bra.
Jag tycker att det verkar som ni kommit valdigt langt pa ett halvar. Kanns som om bada barnen har anpassat sig otroligt snabbt och bra speciellt E med ny skola och allt. Det verkar som de redan hunnit fa manga kompisar. Jag tycker nog ocksa att du och M har gjort ett fantastiskt job med att redan fatt ett fint litet vanskaps och kontaktnat. Men visst tar det tid, betydligt mer tid an vad man kan tro att flytta och bygga upp nagot nytt. Jag kan absolut forsta din hemlangtan tillbaka till NY. Man far vara talmodig men ibland ar det ju trots allt sa att man kanske aldrig klickar till 100% med sin nya tillvaro. Jag och Calle fick det inte att funka tillbaka I Stockholm igen efter Alabama. Kanske behovs det bara mer tid, kanske ni kommer till ett nytt stalle sa smaningom som kanns battre, kanske flyttar ni tillbaka till NY nagon dag igen, kanske dyker det upp ny nara vanskap eller ett jobb som gor att de dar sista pusselbitarna faller mer pa plats. Hur latt man anpassar sig och hur bra man trivs beror pa sa manga olika faktorer. Men generellt behover man nog anda upp till 1-2 ar innan man kan utvardera fullt ut. Det ar helt ok att bade langta och sakna. Ens relation till platser I livet ar olika. Det ar jatteviktigt att kanna sig bade tillfreds och glad I sin tillvaro. Jag kande mig vilsen I Alabama och tyckte att jag inte passade in dar och sedan kande jag mig annu mer vilsen I Stockholm och da kandes det riktigt jobbigt. Jag oroade mig over att det kanske var fel pa mig som aldrig tycktes finna den dar riktiga platsen for mitt hjarta. Men sa hamnade jag har I Basel dar det plotsligt kandes helt ratt. Vem vet hur lange vi stannar men det bekymmrar jag mig inte om. Vi stannar sa lange det kanns ratt och so far so good. For forsta gangen pa lange kanner jag mig helt tillfreds med var tillvaro har. Det gjorde ocksa stor skillnad att tillsllut ocksa hitta ett jobb som jag verkligen trivs med och gillar men ocksa att vi har fatt ett bra umgange. Det blev ocksa lattare med tidskillnad, semester och mojligheten att aka hem till Sverige och halsa pa har jamfort med Alabama. Men jag insag inte hur mycket jag anda hade tagit AL till mitt hjarta forrans vi lamnade. Men det marks att du hittar nya sma smultronstallen dar ni bor nu och redan tagit en hel del av San Diego till ditt hjarta . En stor kram fina Saltis. Du satter ord pa saker sa bra.
SvaraRaderaJo det har vi kanske. Tiden känns lite sådär parallell, Som om vi bott här kort tid samtidigt som det känns som om vi varit här mycket längre än det dryga halvår det faktiskt är. Och det där med att känna sig hemma som du beskriver är intressant. Att det finns ställen och platser där man "klickar". Jag tror ibland att det inte enbart handlar om just platsen utan att det även kan handla om "timingen" också. Var i livet man befinner sig. Och hur man mår. Hur man ser på saker som sker omkring en. Hur öppen man är. Och hur lätt man kan anpassa sig. Sådant tror skiftar under livets gång.
RaderaDet känns väldigt fint att ni trivs så bra i Basel nu! Det märks verkligen när man följer din blogg. Och jag är så glad för er skull!
Kram!!