Vad hände egentligen?!

Det blev visst väldigt tyst här på bloggen. Lite abrupt. Tystnaden sänkte sig inte medan juldagarna smög närmare utan snarare blev det ett avbrott mitt i ett utrop på något vis. Varför? Svaret är enkelt. Tiden räckte inte till. Efter mitt senaste inlägg fokuserades all tid på packning och förberedelser inför vår Sverigeresa. Här kommer nu ett kortare sammandrag av våra senaste två veckor. Skriver på mobilen så bilder och andra finesser får vänta.

Resan först då. Den gick okej. Det kunde varit mycket värre. Men det är verkligen Lååångt. Lillebror somnade efter ungefär en timmes flygning och sov i ca fyra timmar. När han vaknade insåg vi verkligen HUR mycket längre dessa flygningar är. För om vi haft våra "vanliga" New York flygningar så hade vi vid hans uppvaknande haft endast en timme kvar till landnung. Men nu var det ju fyra hela timmar kvar. Vilket är betydligt längre. Och nej, det var inga roliga eller avslappnande timmar det var det inte. Men det gick. Fast det var otroligt skönt när vi kunde gå av på Kastrup. 

Veckan i Skåne var fantastiskt skön. Vi hade inte mycket inplanerat och de första dagarna blev ju lite upp-o-ner på grund av jet-laggen. Den var också betydligt tuffare än "vanligt". Ni vet, klarvaket och hungrigt vid 2 på natten. Men i övrigt använde vi tiden till att njuta av Skånefamiljen. Kusinerna fick åteebekantacsig med varandra och leka. Lillebror är ju som sagt en liten Vilding så det var inte alltid helt enkelt eftersom Kusin är en mer försiktig liten general. Men stundtals hittade de ändå gemensamma nöjen och hade riktigt roligt ihop. Storasyster njöt även hon av att få vara med Skånefamiljen och vara ledig från skolan.

Julen var fin och jag ska blogga mer om den senare. På annandagen körde vi norrut. Stockholm. Här har vi nu bott i snart en vecka. En rolig men rött hektisk sådan. Semester som besökande utlandssvensk innebär ju rätt lite vila men desto mer möten, resor och logistikplanering. Vi har hunnit med att träffa en del vänner vilket var fantastiskt roligt. Sedan har vi tillbringat mycket tid med min mamma. Och vi har även hunnit med att fixa lite i vår gamla lägenhet (i vilket vi bott). Idag är det Nyårsafton och dagen kommer att bjuda på en liten tur in till centrala Stockholm (vilket vi inte riktigt hunnit med än), sedan ännu en kompisfika och ikväll firar vi med mamma och hennes vänner. 

Imorgon kör vi ner till Skåne igen för att på lördag flyga hem till San Diego. De här två veckorna har gått galet fort och jsg hade gärna stannar tiden lite ibland. Men på vissa sätt ska det bli skönt att få komma in i rutiner igen. Hemma. Att inte leva i resväskor. Men som sagt, avsked är alltid tungt och jag hatar det mer och mer för varje gång.

Nu blir det återigen tyst här på bloggen ett tag. Men jag vill passa på att önska er alla ett Gott Slut på det gamla året och ett Gott Nytt År! Jag hoppas att ni vill följa med mig in i 2016 också.

Dan före dan före dan

Ja, idag är det torsdag. Näst sista dagen denna veckan. Även näst sista dagen innan Storasysters jullov börjar. Och ja, även dan före dan före dan. Alltså RESDAGEN. Jag bävar. Jag känner mig stressad så att det krullar sig i magen och killar i hårbotten när jag tänker på den. Trots att jag ju är hyfsat van att resa med barn. Jag har flygit både en och två och fler gånger ensam med Storasyster, samt förra sommaren även ensam med båda barnen. Men denna gången känns det så långt! Nästan oöverkomligt långt. Det handlar om ungefär dubbla restiden (enbart i luften) jämfört med våra resor till Sverige från New York. 11 timmar ska vi sitta uppe i ett flygplan med sikte österut. Med barn. Lägg därtill bilresan till Los Angeles. Puh!

Om det endast varit att flyga med Storasyster hade jag inte tyckt det varit så jobbigt. Hon är stor nu. Van resenär. Visserligen enormt flygrädd vilket brukar orsaka en hel del oro på planet, men hon är ändå fantastiskt duktig. Dessutom kan hon ju roa sig själv långa stunder. Med böcker, filmer, iPad, spel. Och inte minst, hon KAN SITTA STILL.

Nej, det som gör denna resan till en något stressig och inte särskilt njutbar sådan är Lillebror. Han är just nu i den värsta fasen. Iallafall för just långa resor. Tillsammans med andra. Den där "jag-kan-o-vill-absoluuuut-inte-sitta-still-utan-jag-vill-gå-springa-hoppa-klättra-fasen". Dessutom noll tålamod att göra saker en längre stund. Inget fångar hans intresse i mer än någon minut åt gången. Utom just att springa runt, sparka boll, klättra, och i vissa fall bygga med Duplo, läsa en bok och titta på Bamse. De två senare hoppas vi att han ska kunna göra lite under flygresan. För de första alternativen går ju helt bort.

Att vi dessutom inte har ett eget säte till honom utan kommer att turas om att ha honom i knät gör ju inte saken bättre. Känner jag honom rätt kommer han nog helst inte alls vilja sitta i någons knä. Det kommer att bli viljornas kamp. Puh! Puh! Puh! Och jag gissar att ordet "nej" kommer att sägas otaliga gånger och i olika volym, intensitet och med en stigande desperation vartefter timmarna går. Jaja, jag tröstar mig med att vi i vart fall är två vuxna på denna resan. Man får vara glad för det man kan. Och så hoppas jag att det kommer att vara fler barnfamiljer på resan. Mest för att de ofta är i liknande sits, eller åtminstone varit i en liknande sits för inte alltför länge sedan. Sådant brukar öka förståelsen och minska de sura blickarna.

Sedan är det ju packningen. Att resa med småbarn innebär att man reser med en enorm packning! Det är blöjor och våtservetter, "mellanmål", saker att roa (hoppas man) barnen med. Det är ombyten om det inträffar olyckor vilket det ofta gör på längre resor. Och framförallt måste man se till att ha tillräckligt av allt detta i handbagaget. Helst lite extra också inför en eventuell försening som gör att t ex blöjorna inte ska ta slut. Så Packåsna är bara förnamnet. Även efter incheckningen. Denna gång struntar vi dock i både vagn och bilbarnstol. När jag flög hem ensam med Storasyster för ett antal år sedan släpade jag faktiskt på båda de sakerna också. Det gick ju bra på flyget där man kunde checka in allt utom handbagaget. Det var värre på X2000 som skulle ta mig ner till Skåne. Då stod jag ensam med en hopfälld paraplyvagn, en stor bilbarnstol, en resväska samt en ryggsäck och en gråtande 3-åring i klädd pyjamas på perrongen. Ingen hjälp fick jag heller. Alla sprang förbi eller passade helt enkelt på att tränga sig före mig på tåget när de insåg att jag inte kunde kliva på med allt detta själv. Jag minns min stigande förvåning. Som senare utbyttes mot ilska och desperation. I nästan lika delar. Jag var dessutom helt stum över de otroligt oartiga, ohjälpsamma svenskarna och när jag väl insett att ingen skulle erbjuda någon hjälpande hand  grabbade jag helt enkelt själv tag i en ung kille på perrongen och beordrade honom att hjälpa mig på med mitt bagage.

Men som sagt. Denna gången reser vi med lite lättare bagage. Och vi är två. Som kan hjälpas åt. Positivt. Tänkande. Hjälper. Har. Jag. Hört.

Så blev det Lucia i år också

I söndags var det ju Lucia. Men vi firade inte så mycket då eftersom vi hade Svenska Skolans Julfest. Jag tittade på Luciamorgon på SVTPlay förstås. Som alltid. Och njöt. Men sedan blev det annat att tänka på. Fast visst, barnen sjöng en del julsånger iklädda Luciakläder under Julfesten så lite Luciakänsla fick man ändå. Men igår var det dagen efter Lucia och då fick vi ändå njuta av ett Luciatåg. Det var nämligen skolavslutning i Svenska Skolan här i San Diego och då var gick alla de större barnen i ett Luciatåg.

Som utlandssvensk känns det lite extra att få se sitt barn i just ett Luciatåg. Jag har personligen ett väldigt nostalgiskt förlåtande till just Lucia. Så många minnen runt denna svenska högtid. Mörka, kalla morgnar (på gränsen till natt). Rökur munnen. Kyla. Nystrukna lite stela lucialinnen som lyser vitt i mörkret. Högtidligheten. Doften av stearinljus. Ja, jag älskade verkligen Lucia. Och det känns som sagt lite extra fint att Storasyster verkat ta till sig just Lucia också. Även om det självklart inte kan bli för henne så som det var för mig, med lussefirande på dagis, i skolor, på universitet samt alla Luciakonserter och Luciatåg man sett men inte deltagit i.

I New York var hon med i Luciatåget för första gången då hon var 4 år. Då i Svenska Kyrkan. Deras Luciakonsert är vida känd och helt fantastisk. Fast inte särskilt barnanpassad. Så på det viset var det roligt att hon i år fick en mer "vanlig" Luciaupplevelse med andra barn som sjunger sånger som är lite enklare och kanske roligare för just barn.

Min nu stora tärna

Första Luciatågsupplevelsen var för 3 år sedan. I Svenska Kyrkans Luciafirande i New York. Hon minns den fortfarande och framförallt att hon fick stå bredvid självaste Lucian! Stort när man bara är 4 år.

Efteråt var hon så glad och så stolt. Här tillsammans med sin kompis Kvicksilver-M

Imorgon är det onsdag och Storasyster ska ha ett Julsångframträdande i skolan. Hennes klass ska sjunga två julsånger och hon ska få spela "bjällror" till den ena sången. Lite pirrig var hon när hon somnade ikväll. Tyvärr kommer M inte kunna komma från jobbet imorgon för att se och höra, men jag kommer såklart att vara där. Jag får filma lite så att han kan få ta del av det på kvällen istället.

Julfest

Det har varit minst sagt hektiska dagar här. En stor del av min väldigt knappa fritid har gått till att försöka organisera Svenska Skolans årliga julfest. Jag är ju med i styrelsen och har som uppgift att försöka få ihop frivilliga föräldrar som vill och kan ställa upp på olika event. Under hösten har det dock varit svårare än vanligt. Under December Nights (en mycket stor händelse här i San Diego) som gick av stapeln i Balboa Park förra helgen var det omöjligt att få ihop föräldrar som ville hålla i logistik och planering av vår Fiskdamm som vi skulle ha på SWEAs julmarknad. Det slutade alltså med att styrelsen fick ta tag i detta.

Sedan var det den årliga julfesten. Till den lyckades jag engagera två föräldrar som jobbade med vårt jullotteri vilket är en enormt stor del av vår fundraiser. Detta är ett väldigt tidskrävande jobb så jag är glad att jag lyckades få två riktigt engagerade föräldrar att ta tag i detta. Men till själva festplaneringen var det svårt (läs: omöjligt) att hitta frivilliga. Till slut ställde en pappa upp men efter ett par veckor när inget hände och jag inte fick svar på de email jag skickade så hörde han av sig och sa att han tyvärr måste hoppa av p g a alltför mycket jobb. Då stod vi där med endast ca 2 veckor kvar till festen men utan att ha någon som helst planering påbörjats. Vi valde mellan att ställa in eller att själva fixa det hela. Efter en del diskussioner valde vi till slut att göra festen i "mindre skala", d v s ingen mat utan endast glögg och julfika, och att fixa den själva. Alltså vi i styrelsen. Och av oss i styrelsen blev det jag som fick dra ett rätt stort lass i planering och organisering. Som sagt, tidskrävande. Men nu i söndags hade vi festen och den blev riktigt lyckad. Jag är glad att den blev av men jag är också otroligt lättad att detta är över.

Barnen hade övat Lucia-och julsånger och framförde dem på scenen

Tomten kom också och alla barn fick ett paket. Här är Storasyster tillsammans med Tomten.

Mina finingar efter julklappsutdelningen

Lotteriet där två väldigt duktiga och engagerade föräldrar ordnat korgar med olika teman. I dessa fanns donationer av olika slag från olika företag. Jättefina priser som t ex biljetter till Disneyland, Valsafari, San Diego Zoo, Sea World samt en massa andra fina saker och presentkort 

Och vem vann Valsafarikorgen om inte Storasyster!! Otroligt, för vi brukar aldrig vinna något. 

Nu väntar ytterligare en hektisk vecka med framförallt förberedelser inför vår Sverigeresa som går av stapeln nu på lördag. Jo, redan om mindre än fem dagar sitter vi på ett flyg på väg mot Sverige. 11 timmar ska resan ta. Enbart flygningen då. Och först ska vi ta oss med bil till Los Angeles. Jag kan säga att jag INTE ser fram emot själva resandet. Men jag hoppas att det ska gå bra trots allt. Sedan väntar två veckor i Sverige med jul- och nyårsfirande. Innan vi ska göra samma resa tillbaks...

Det är den tiden på året igen

December. Vi är redan en dryg vecka in i årets sista månad. Snart har vi bott här ett år. Ett år som känns både långt och kort samtidigt. Ni vet, sådär som det gör när allt är nytt. Hittills har de senaste veckorna varit hektiska tycker jag. Mycket. Hela tiden. Inte så mycket andrum. Saker som händer. Saker som ska göras. Hemma. I skolan. Och utanför. Så som det ofta är i slutet av ett år. Nu i söndags fick vi iallafall äntligen tid att sätta ihop årets pepparkakshus. Storasyster gjorde i stort sett allt själv utom att just "limma ihop" det. Hon är så himla stor nu. Fixar och trixar. Vi fick dock ta det i två omgångar eftersom taket inte riktgt torkat ordentligt (vi var lite för ivriga och snabba efter ihoplimningen) så helt färdigt blev huset först ikväll.

Lite hjälp med ihopsättningen av huset

Koncentration

Såhär fint hann det bli innan vi var tvungna att sluta för att låta huset torka lite mer

Ikväll gjordes det färdigt och Lillebror ville så gärna så gärna också hjälpa till men till hans stora ilska och förtret fick han inte det....

Två små pappisar på taket. En utan arm...!

Och slutligen lite snö kring huset också

Stolt dekoratör! Själv tyckte hon att hon "var mest stolt över själva kransen som hon fått till så bra över dörren" (den gröna med röda "band" som man ser här)

Nu väntar ännu ett antal innehållsrika dagar. Imorgon får vi besök av en av mina NY-vänner. Det ska bli otroligt roligt! Hon kommer morgonkväll och stannar till söndag. Vi får se vad vi kan hitta på. Lite stressad är jag kanske över timingen ändå. Detta är ju sista helgen innan vi flyger till Sverige. Och det är inte mycket vi hunnit förbereda än. Men det får väl gå. På något vis brukar det ju alltid fungera. Men visst, det känns som om blodtrycket kommer att stiga en del under de här 10 dagarna som kommer.

Blixtvisit i bilder

Finaste H kom på blixtvisit och med sig hade han en hel kappsäck full med presenter, bl a en Pixikalender till Storasyster som blev jätteglad.

Och leksaker till Lillebror...

...som H själv och Storasyster lekte en del med innan...

...vi åkte ner till Old Town för att äta lunch - mexikanskt såklart!

Där besökte vi även den gamla skolan från mitten av 1800-talet

Kollar in spelen - inget Minecraft på den tiden inte.

Sedan fortsatte vi förbi den här Mexiko-dekorerade granen

Inne i Old Town kan man se personer klädda i 1800-talkläder. De här tre damerna tycker jag påminde mig om Tant Brun Tant Grön och Tant Gredelin

Trädklättring

Och så flyger vi lite

En hel del spring i benen även hos Storasyster

Fast de här två tog det lite lugnare

I eftermiddagssolen promenerade vi sedan mot våra parkerade bilar. Nu var det dags att ta sig till Balboa Park innan "The Craziness" skulle bli alltför galet, dvs December Nights i Balboa Park där Svenska Skolan skulle stå i vår Fiskdamm för att få besökare att fiska. Mer om det kommer i ett senare inlägg.

Återigen

Så har det hänt. Igen. Detta som händer här mer eller mindre varenda dag. Oförståeligt. Fruktansvärt! Nu alldeles runt hörnan. För oss. Säg kanske 2 timmars bilfärd från oss. Ungefär den tiden det tar att köra från södra Stockholm till Uppsala. Ofattbart. Ännu spekuleras om motivet. Var det en terrorattack? Eller var det något annat?

Oavsett så har 14 personer mist livet. I en av historiens största masskjutningar här i USA. Den hamnar i nyhetsbruset enbart för att den var just det. En av de största. För dödsskjutningar här är ju annars vardagsmat. Enligt Washington Post har det hittills i år skett fler masskjutningar än vad året haft dagar. Det säger en del. Mörka siffror. De går nästan inte att ta in. Eller rättare sagt, det GÅR INTE att  ta in.

Washington Post har kartlagt dödsnjutningarna i USA under 2015

Nu kommer rädslan att växa ytterligare. Och här innebär det att många fler kommer att skaffa just vapen. Eller kanske har de redan vapen, men nu skaffar de fler. Eller större. Mer effektiva. Sådana som kan döda bättre. Jag förstår inte. Jag GÖR verkligen inte det! Hur kan man tro att man ska lösa sådana här tragedier med ännu fler vapen?! Dessutom i händerna på rädda människor. På arga människor.

Jag tänker också på den lilla 6 månaders baby som efter igår ska växa upp i vetskapen att hens föräldrar var skyldiga till att ta 14 människors liv. Hur formar det ett barn? Hur utvecklas ens personlighet med det baggaget? Och hur kan man som förälder lämna sitt halvårsgamla barn för att ge sig ut och döda. De måste ha vetat att de aldrig skulle överleva detta. Att de aldrig skulle få ta del av sitt barns uppväxt. Hur kan man välja att TA liv istället för att få TA DEL av ett. Sitt eget barns. Jag kan inte förstå. Det går bara inte. Just nu känns The Holiday Spirit så otroligt avlägsen. Starbucks kan servera varma drycker med käcka namn i röda muggar, men just nu känner jag mest att jag bara skulle vilja krypa upp i soffhörnet med en varm filt runt benen och krama mina egna barn medan jag lyssnar till katternas spinnande. Tröst. Kärlek. En stund. Innan vardagen återigen måste få ta över. För livet går vidare. Iallafall för oss som är såpass lyckligt lottade att vi inte befunnit oss på fel plats vid fel tillfälle.