Väl upp var det som en folkfest. Många satt med picknickfiltar eller campingstolar och barn sprang runt på lekplatsen. Folk stod med kameror på stativ eller med stora tubkikare, också på stativ, och tittade upp på himlen.
Själva hade vi inte med några specialobjektiv eller stativ. Utan fotade med vår vanliga Canon och försökte få hyfsat icke-suddiga bilder genom att ta stöd mot trädgrenar eller soptunnor. Haha! Men det var ändå framförallt själva upplevelsen i sig som kändes sådär riktigt speciell. Så oavsett hur fina tekniska prylar vi skulle kunnat ha med oss för att föreviga det hela, så är det ändå känslan av att stå där uppe på toppen av kullen och se den magiskt rödbruna, stora månen hängande som en apelsin intill bergstopparna medan man hör prat och skratt från folk runtomkring, som kommer att leva kvar i mig. Och ingen bild på jorden kan beskriva den känslan, hur proffsig, skarp eller fantastisk den än vore.
Här är månen förstorad från bilden ovan. Dock rätt suddig eftersom det handlar om en digital inzoomning och inte alls en riktig sådan.
På vägen ner från kullen höll jag Storasysters hand i min. Månen som en stor mörkröd apelsin i horisonten. En ljummen bris rufsade om i Storasysters hår. Cikador eller någon annan sorts insekt visksurrade i mörkret, tchjtchjtchjtchj... Och jag slogs av tanken att nästa gång detta sker. Nästa gång månen kommer att hänga som en stor mörkröd apelsin på himlen. Då kommer min Älskade Fina Dotter vara nästan jämngammal med mig. Med mitt nuvarande jag alltså. För själv kommer jag ju att vara en bra bit över 70. Om jag får leva tills dess. Och tanken kändes plötsligt hisnande. Svindlande. Som att glänta lite på gardinen och få en yttepytte skymt av framtiden. En vuxen kvinna. Och en äldre tant. Så kommer apelsinmånen att få se oss nästa gång. Jag var tvungen att dra lite efter andan. Krama min dotters hand lite extra. Ni vet, sådana där ögonblick när man liksom ser sig själv utifrån. Från ett annat perspektiv. Tiden. Livet. Hur små vi är. Och ändå hur stora. Delar av ett pussel. En kedja.
Några rader av Ulf Lundell flimrade förbi i mitt huvud. "Och vi går en stund på jorden".
Ja, det var en magisk kväll. Och jag är glad och tacksam över att kunna ta fram minnet av den. När jag skulle behöva. Och kanske framförallt över att jag får dela det med min dotter. Hon min fantastiskt fina. Hon som kommer att vara i min ålder nästa gång apelsinmånen visar sig. En vuxen kvinna. Och kanske kanske kanske kommer jag att få hålla hennes hand då. Under apelsinmånen. Då en vuxen kvinnas hand omsluten av en gammal rynkig men förhoppningsvis fortfarande stark, varm. Och vi går en stund på jorden.
Här har vi evigheten
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Jag sa: Här har vi evigheten
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Och har du lust att dansa vals
Så finns det inget hinder alls
För jag hör dragspel där
Och jag har dej kär
Och vi går en stund på jorden
Ja, vi går en stund på jorden
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Jag sa: Här har vi evigheten
Runt omkring oss
Det är bara att ta för sej.
Och har du lust att dansa vals
Så finns det inget hinder alls
För jag hör dragspel där
Och jag har dej kär
Och vi går en stund på jorden
Ja, vi går en stund på jorden
(U Lundell)