Mitten av november

Så börjar vardagen åter ta över efter det fruktansvärda som skedde i Paris i fredags. Men jag kan ändå inte skaka av mig den känsla av olust, sorg, vrede och maktlöshet som sköljde över mig då. Världen är inte som den borde vara. Det känns mörkt just nu. Ändå försöker jag att se ljuset i mörkret också. Jag tror vi måste det. Annars går vi under.

Det har ju även varit en hel del diskussioner kring detta med vilka nyheter som får genomslagskraft i media. Detta efter terrordåden i Paris. Att IS dagen innan utförde terrorattacker i Beirut skrevs det nästan ingenting om vare sig i vanlig nyhetsmedia eller i sociala medier. Detta har stötts och blötts. Och visst, håller jag med om att ALLA sådana här vansinnesdåd är lika hemska. Lika fruktansvärda. Vi är alla människor och vi lider lika mycket var vi än bor. Och självklart ska vi inte blunda för eller ignorera när det händer tragedier runt om i världen. Samtidigt känner jag på ett personligt plan att vi som sagt inte är mer än människor. Och som människor reagerar vi alltid starkast på de händelser som kommer nära oss. Som kryper in under vår hud. Eller som exploderar i ansiktet på oss. Och Paris är en stad jag själv har en relation till. Jag har varit där ett antal gånger. Både för nöjes skull och för jobbet. Dessutom känner jag personer som bor och lever där. Så självfallet kommer en sådan här tragedi närmare mig när den sker i Paris än i Beirut. Och jag tror detta gäller många av oss européer och även bland många amerikaner.

Men jag håller helt med i sak om att nyhetsvärdet och därmed även bevakningen och rapporteringen skiljer sig enormt åt beroende på var och vem som drabbas. Och jag tycker det är viktigt att vi ändå har det i bakhuvudet. Att vi är medvetna om detta. Perspektiv. Är. Alltid. Bra.

*) Bilden här ovan är lånad från kampanj.skiftet.org

Här på hemmaplan, i den lilla lilla världen rusar vardagen vidare som sagt. Vi är redan inne i mitten av november och jag kan inte fatta att tiden gått så fort. Nästa vecka är det Thanksgiving! Himmel! Storasyster har lov hela veckan då. Vi har dock ingenting direkt planerat utan jag hoppas vi kan vara lite spontana samt få bara ta det lite lugnt. Vara tillsammans som familj. Även om M kommer att jobba lite den veckan också så kommer vi ändå får en relativt lång ledighet ihop. Det ser jag verkligen fram emot! Och den här veckan är det halvdagar hela veckan eftersom lärarna har utvecklingsantal med föräldrarna. Och det sker inte på kvällstid som på min gamla tid i skolan i Sverige på 80-talet, utan här sker det även på eftermiddagarna.

Temperaturen har definitivt sjunkit nu och det känns höstigt i luften. Skönt tycker jag. Jag njuter av att frysa lite på kvällar och morgnar. Men det är ändå oftast runt 20-25 grader på dagarna. Så någon riktig höstkänsla har jag ingen. I söndags tog vi en liten promenad i Rancho Penasquitos, en ravin som löper i öst-väst-riktning intill oss. Sen eftermiddag och solen flödade som guld. Lagom varmt var det. Här nedan är några bilder från den promenaden. Och ja, så är alltså november här hos oss.