Ny liten gäst

Något jag funderat på och velat ha länge är en kolibrimatare. Men som så mycket annat så har det inte legat på högprioplatsen på "att-göra-listan" och därför har det tagit lite tid. Nu äntligen är den på plats iallafall. I söndags hängde jag upp den och det tog någon dag innan vår första kolibri hittade dit. Men igår såg jag den första och idag har den besökts flitigt. Om det är en och samma kolibri eller om det är fler vet jag inte, men det är himla roligt att se att den besöks.

Innan jag köpte vår matare läste jag lite på nätet om olika sorter och vad man bör tänka på. Jag är ju nämligen inte särskilt kunnig vad gäller kolibris. Det man först och främst bör tänka på är att man inte ska ha så stora behållare. Detta på grund av att det är sockerlösning man matar med och den kan väldigt lätt börja mögla (särskilt när det är varmt ute) och därför är det bättre att ha en liten behållare som man tar ner och diskar ofta och byter sockerlösning i. Helst varannan till var tredje dag. Eftersom de ska rengöras så ofta är det bra att köpa en modell som är lätt att just göra ren.  Den modell jag fastnade för och som rekommenderas på flera ställen är från Droll Yankees (modellen heter RS-3HC) och den rymmer 5 oz (lite drygt 1 dl) vätska. När man ska rengöra den och byta sockerlösning tar man enkelt och lätt bort locket och sedan kan man diska den lilla grunda "skålen" väldigt snabbt och lätt, hälla i ny sockerlösning, trycka på locket igen och hänga upp den. Väldigt bra!

Här kan ni se den lilla fågeln

Här i en liten uppförstorad bild. Vingarna rör sig så fort så fort att de är svåra att se.

Behållaren som hänger ovanför är en s.k "myrfälla" dvs om myror klättrar upp mot mataren för att kunna få tag på sockerlösningen så ska de ramla ner i "fällan" som är fylld med vanligt vatten, och därmed ska deras lilla sockerlösningsutflykt vara till ända. Den röda färgen på både myrfällan och själva kolibrimataren är till för att locka till sig de kolibris som flyger förbi. De tycker nämligen om att lapa* nektar från röda blommor. Vissa häller även i röd färg (gissar att det är karamellfärg eller liknande) i sockerlösningen, men jag läste någonstans att man helst bör undvika detta. Så jag blandar bara socker och vatten (1 del socker till 4 delar vatten).

Och ja, jag tycker fortfarande att det känns väldigt exotiskt med kolibris. Trots att vi bott här i snart 10 månader och vi ser kolibris nästan dagligen så känns det speciellt varenda gång.

*) Jodå, jag har även lärt mig att kolibris inte suger nektar utan lapar den

Pumpkin patch

Det är ju pumpasäsong här nu. Så vi bestämde oss för att köra till en s.k Pumpkin Patch, dvs till en bondgård där man odlar pumpor som sedan säljs. Det finns hur många som helst runtomkring men vi fick tips av våra vänner om en som ligger i Ramona, lite nordost om San Diego. Där skulle vi förhoppningsvis slippa alltför mycket trängsel och eftersom Ramona ligger nära Julian hoppades vi även på något svalare temperaturer. Det visade sig vara mer eller mindre perfekt för oss. Lagom stort med en del olika aktiviteter för barnen, men ändå ganska nedskakat vilket jag gillar. Inga galna hoppborgar eller annat, utan ponnyridning, hölassåkning, lite djur man kunde klappa och mata. En majskanon och en majslabyrint samt såklart att få välja och köpa sin egen pumpa. De låg och lyste som orange bollar i solskenet ute på pumpafältet och man fick låna en vagn som man kunde lägga sina pumpor i. Det senare eftersom pumpor av en viss storlek är rätt tunga att bära. Temperaturen här var även något svalare än hemma även om det såklart var varmt. Självklart var stället dekorerat med de traditionella Halloweendekorationerna också. Man kunde se fågelskrämmor i olika varianter, spindlar, fladdermöss, häxor, spöken och även monster o zombies av lite olika slag. Nedan följer en bildbomb.

Vem kan inte låta bli att bli förälskad i de här underbara höstfärgare juvelerna

Här inne i ladan kunde man köpa pumpor i alla möjliga storlekar, former och färger. 

Storasyster

Lillebror kollar in getterna

Det gäller att inte vara höjdrädd

Majs i allt från gyllengult till blodrött

Boo!

Vagnarna kunde man givetvis även köra barn i

Vilken pumpa ska vi ha nu då?

Vad tror ni om den här...?

Eller kanske den här??

Jag gillar även de här plattare sorterna. Några av dem var mörkt orange som nästan skiftade mot rött.

Första pumpan vald!

Och så läggs nästa pumpa i vagnen

En stor och en mindre

Inne i ladan fanns ju ännu fler

Den här då ska vi inte ha den också?

Höbalstjur

Sedan blev det till att åka hölass

Kvarleva från förra årets pumpsäsong?

Kanske var det  frun eller kompisen som satt och väntade i bilen...?

Efteråt körde vi mot Julian och självklart köptes äppelpaj på vägen

Julian är känt för sina öppenodlingar och äppelpajer, men denna gång köpte vi inte inne i själva Julian utan i en av deras små butiker som ligger vid vägen lite innan man kommer fram till själva byn.

När vi körde hem passerade vi Julian men stannade inte där denna gången. Men det är ändå en rolig väg att ta eftersom man kör i bergen och längs vägen passerar man flera olika camp sites.  Naturen här är otroligt vacker och jag gladde mig åt att jag fick uppelva lite höst ändå. För där uppe i bergen är det helt annan klimatzon och därmed även vegetation än här nere San Diego. Många träd hade därför gyllengula löv och hela färgskalan gick i höstens guldnyanser. Härligt!

Det blev en mycket lyckad dagsutflykt och för Storasyster fortsatte sedan roligheterna när vi kom hem eftersom hennes bästa kompis här kom på kvällen för att sova över. Tjejerna har haft hur roligt som helst och de kom inte i säng förrän runt midnatt. Sedan hördes lite väl mycket skrik och skratt runt halv ettiden så då tittade jag in genom dörren och såg att de delade säng med ett hus samt en hel hög hästar. Så jag fick helt enkelt säga att de var tvungna att åtminstone försöka sova. Och strax efter ett blev det tyst. Vi får väl se hur dags de kommer att vakna imorgonbitti....

Throwback Thursday

Nästan exakt ett år sedan. Storasyster och Lillebror en eftermiddag i mitten av oktober. Vi hämtade Lillebror på dagis och både Storasyster och Lillskrutten passade på att åka lite rutchkana. När jag nu, ett år senare, ser på denna bilden inser jag ett par saker. 1) det verkar ha varit en mild oktoberdag i NYC då med tanke på Storasysters klädsel. Ingen höstkyla direkt. Bara armar och bara ben. Och solen som skiner. Jag minns faktiskt att hela oktober förra året var mer eller mindre mild i New York. 2) Lillebror har strumpor på sig. Ett klädesplagg han knappt har använt sedan vi flyttade hit. Och jag inser att vi måste skaffa nya nu under hösten eftersom alla par han har är från innan han fyllde ett år och därmed alldeles för små. 3) Båda barnen har växt något enormt. Inte enbart Lillebror som ju självfallet är den man ser störst förändring hos, men även Storasyster har förändrats mycket. På bara ett år. Tiden går så fort och det händer verkligen massor med ens barn under 12 månader. 4) Jag är så oerhört och innerligt glad och tacksam över att de här två är så fästa vid varandra. Kärlek är bara förnamnet. Storasyster har sedan dag ett varit i stort sett endast full av kärlek och omtanke när det gäller Lillebror. Och han ser upp till henne och älskar när hon leker och busar med honom. Han vill mer än gärna ge blöta pussar och ingen kan få honom att kikna så av skratt som Storasyster när hon vill.

Den sista insikten är den som jag vaknar med varje morgon och somnar med varje kväll. Jag saknar New York City. Jag saknar Manhattan. Jag saknar Upper East Side. Jag saknar att strosa runt i våra gamla kvarter. Dra in doften av höstlöv genom näsan. Klaga på bullret av alla vägarbeten. Se solens sneda strålar sila ner mellan grenar och tegelfasader. Se alla vara på väg någonstans. Till något. Från något. Snabba steg med en riktning. Höra prasslet av löv som såhär års börjar singla ner och samlas i högar runt trädstammarna på trottoarerna. Känna doften av pretzels från alla de små vagnarna i gathörnen. Se fem gula taxibilar i rad samt två ambulanser susa förbi. Möta någon på gatan och hälsa. Sådär lite glatt men ändå liksom i farten. Någon vi känner som bor i våra kvarter. Kanske i vårt hus. Eller i huset bredvid. Eller kanske bara någon vi känner från skolan eller dagiset. Jo jag saknar. Men det är okej. Jag är okej. Hösten verkar inte komma hit till San Diego. Och det är väl något man helt enkelt bara får lära sig att acceptera. Här pyntar vi med pumpor och skelett i 30-gradig värme. Vi går till poolen i mitten av oktober. Och jag suktar över alla färgsprakande bilder på Instagram och Facebook. Men. Jag. Är. Okej. I morse var jag och hjälpte till som volontär i Storasysters skola. Art Corps. Roligt. Och efter det en kaffe med min bästa vän här. Ihop med våra yngsta. Mysigt. Vi drack till och med varmt kaffe. Inte iskaffe. Hurra! Och imorgon är det fredag. Skönt!

Jag är okej. Jag mår faktiskt riktigt bra. Höst i San Diego är annorlunda än höst i New York. Men just nu är det precis som det ska. Jag lever här och nu. Inte där och då. Kanske är just detta den viktigaste insikten av dem alla...?

Fullspäckad helg

Så är det måndagkväll igen då. Och vi har redan hunnit nästan halvägs in i oktober. Tiden rinner verkligen iväg. Kan inte fatta att det bara är lite drygt två veckor kvar till Halloween. Vad vi gör? Ja, jag minns knappt själv men jag tycker hela tiden att det är något på gång. Helgen som gick var fylld till bredden. Och varmt var det också. Hett rent ut sagt. För efter en sval inledning på veckan slog värmen till med full kraft igen i torsdags. Jag som hade njutit av det svalare vädret fick helt enkelt försöka att acceptera att det plötsligt var sommarhetta igen. Jag som vill ha höst. Kyla. Mys. Nej, jag är inte alls särskilt glad för det här vädret, men försöker att inte klaga alltför mycket eftersom vädret alltid är som det är och det finns inget att göra åt det.

I fredagskväll visade man utomhusbio i Parken intill oss igen. Storasyster ville självklart gå, och ett par av hennes kompisar från skolan kom också så det blev en riktigt lyckad kväll. Det är himla mysigt med utomhusfilm tycker jag. De här "Movie in the Park" händelserna känns dessutom väldigt lagom. Det handlar inte om stora festivaler, eller att trängas med flera hundra personer i Central Park, utan om ett väldigt litet, lokalt och avslappnat event. För alla i grannskapet. Inte alls så mycket folk utan lätt att hitta en plätt i gräset där man kan slå sig ner med sin picknickfilt. Vi promenerade dit och jag var såklart genomsvettig när vi var framme. Hade tagit på mig ett par jeans men borde ha haft bikini istället. För trots att filmen började vid 19-tiden var det en bra bit över 30 grader. Efteråt stannade vi kvar en stund i den Parken eftersom Storasyster och hennes kompisar började härja runt och leka på lekplatsen intill. Då var det sammetsvart omkring oss och fortfarande varmt som jag vet inte vad. Plötsligt lystes horisonten upp av fyrverkerier. Något måste varit på gång i en annan del av staden och vi fick se finalen. Lite smålyxigt kändes det. Fredagskänsla.

I lördags hade vi bokat en tid för att gå igenom vårt utgående leasingkontrakt med vår bilhandlare. Alltså. Detta är verkligen INTE roligt. Det tar en evighet. Vi visste i stort sett vad vi ville göra. Men självfallet ska det pratas och visas papper, papper, papper och nya papper och ytterligare nya papper, bollas siffror, siffror siffror och nya siffror och ytterligare siffror och trollas med avgifter hit och dit. Lillebror lyckades iallafall charma vår säljare som för övrigt skulle bli pappa själv i december. Men efter att ha spenderat ett par timmar där kunde jag till slut köra hem med barnen. Alla trötta och hungriga och på rätt trist humör. M fick dock stanna längre för att också prata med finans och skriva på en massa papper (till) och sedan körde han en sväng till jobbet också innan han kunde komma hem. Som tur var blev eftermiddagen och kvällen klart bättre. Vi spelade en omgång Mice and Mystics på kvällen med Storasyster och ja, det är verkligen en jätteroligt spel! Rekommenderar varmt!

På söndagen hade vi planerat att besöka Legoland tillsammans med våra vänner Familjen S. På lördagskvällen hade jag även fått veta att andra kompisar från NYC var i staden så det bestämdes hastigt och lustigt att vi skulle ses på söndagskvällen. Jätteroligt! Storasyster kunde knappt förstå hur en söndag kunde bli så lyckad. Att få vara en hel dag på Legoland med en av sina bästa vänner här i San Diego, och sedan på kvällen få träffa en av hennes bästa vänner från NYC.

Det var pyntat inför Halloween på Legoland, med pumpor, spöken, häxor och annat lite överallt

Kan ni se vilka av frukterna som är riktiga...?

NYC besökte vi såklart.

En tur i "Sagobåtarna". För första gången ville Storasyster åka själv med sina kompisar så det blev tre båtar. En med de stora barnen, en med papporna och de yngsta samt en tredje bår för mammorna.

Lego Warriors

Lillebror och hans bästa kompis lilla miss M roade sig med pumparna

På eftermiddagen var vi alla ganska möra. Hettan var tryckande och eftersom vi hade besök senare på kvällen bestämde vi oss för att dra oss hemåt. Familjen S stannade ett tag till.

Väl hemma igen hade vi tid att pusta ut en liten stund. Hämta andan och försöka fylla på vätskeförrådet. För vi hade nog svettats flera liter under dagen. Storasyster byggde även sitt lego hon fått på Legoland och var väldigt exalterad över att snart få träffa sin gamla f.d klasskompis. Det blev en jättetrevlig kväll tillsammans. M hade grillat hamburgare och vi åt ute på vår uteplats. Självklart blev det en hel del prat om vad som hänt sedan vi lämnat NYC. Det visade sig att även våra kompisar flyttat, men inte så långt som vi utan till Brooklyn. Mycket prat om flyttar, att bo på olika platser i världen. Om saknad och längtan men också om upptäckarglädje och lite äventyrslusta. Tjejerna stängde snabbt in sig på Storasysters rum efter maten och vi såg knappt röken av dem mer. Men om man passerade utanför den stängda dörren kunde man höra prat, mummel, högljudda skratt och skrik.

Middag med våra New Yorkers

Fina tjejerna som under middagen båda delade med sig av sina erfarenheter av Body Boarding.

Vid halvniotiden var det så dags att säga hejdå. Våra vänner var väldigt trötta då, kvar i New York-tid som de ju fortfarande var. Och vi var själva rätt färdiga att påbörja kvällsrutinerna efter denna heldag. Men vi hoppas att de kommer tillbaka hit igen så vi kan ses lite mer. Och så hoppas man såklart att det inte ska dröja hur länge som helst innan vi kan besöka NYC också.

Ett decennium

Fanfar.... Tattattattadatdaaaaaa!

Idag är det exakt på dagen 10 år sedan jag klev av flyget på Newarks flygplats i New Jersey med mina två resväskor och mitt handbagage. Tog flygbussen in till New York City där jag möttes av M utanför den skyskrapa som skulle bli vårt hem de kommande drygt 9 åren. Inte kunde jag ha anat då ATT våra planerade 2-3 år skulle bli dryga 9 i den Stora Staden. Och jag hade heller inte i min vildaste fantasi kunnat drömma om att vi tio år senare skulle ha flyttat ännu längre västerut och bosatt oss i Kalifornien. Med två barn och två katter.

Men så är det. Tio år i USA. Idag. Och ja, det känns på vissa vis fantastiskt och på andra sätt skitjobbigt detta med att vara utlandssvensk. Alla som någonsin bott och levt utanför sitt gamla hemland en längre tid vet vad jag pratar om. Avskeden. De där jävla avskeden. De blir tyvärr jobbigare för var gång. Att inte kunna vara närmare. Inte kunna ta del av vardagen "där hemma". Det känns i magen. Och i hjärtat. Det går inte att vänja sig. Men det går. Och allt vi fått vara med om sedan den där dagen i oktober då vi båda började våra första stapplande steg i ett nytt hemland. Det skulle jag för allt i världen inte vilja ha ogjort. Jag kan säga att jag inte ångrar att vi tog våra två resväskor var och testade på detta äventyr då en gång för tio år sedan. Det har varit en fantastisk resa och är det än idag, även om den såklart omvandlats till vardag med allt vad det innebär. Men mina år här är något jag absolut inte skulle vilja vara utan.

Att släppa taget om allt invant. Att till stor del behöva börja om. Kasta sig ut. Se om vingarna bär. Det är en alldeles speciell erfarenhet och jag kan säga att jag växt enormt. Jag ser saker ur ett annat perspektiv nu än innan. Jag har mer skinn på näsan. Samtidigt är jag mycket mer ödmjuk. Känner större respekt och acceptans. Inför alla de vägskäl och händelser som är Livet. Inför andras liv och livsval. Liksom inför mina egna val.

Hur känns det annars då? Tio år är ju en ganska lång tid ändå. Vad är hemma? Känner jag mig fortfarande svensk? eller känner jag mig amerikansk? Längtar jag hem?

Jo, jag kan ärligt säga att jag idag den 5 oktober 2015 efter tio år i USA, varav drygt nio år i NYC och ungefär nio månader i San Diego fortfarande känner mig svensk. På många vis. Men jag känner mig mycket mindre svensk än då jag reste. Vilket såklart inte är konstigt alls. Jag känner mig inte särskilt amerikansk, även om många av mina åsikter och funderingar förändrats under de här åren och jag inser att landet färgat av sig mer än jag kanske tror. Däremot känner jag mig väldigt "New Yorks". Fortfarande. Just nu i skrivande stund skulle man nog kunna säga att jag känner mig ungefär 70% som en New Yorker, 25% svensk och resterande 5% som en San Diegan. Eller något ditåt.

Det är främst New York jag saknar. Inte Sverige så mycket. Och jag tänker fortfarande på NYC som "hemma". Mer än vad jag tänker på Stockholm som hemma. Det kan låta konstigt och vissa svenskar kan nog bli lite provocerade av att jag inte i första hand längtar tillbaka till just Sverige. Men större delen av mitt vuxna liv har jag ju levt i NYC. Det är staden där jag började mitt yrkesliv. Det är staden där båda mina barn är födda. Nästan tio år är en rätt lång tid. Och det sätter sina spår.

Våra gamla "hoods" plus lite höst från New Jersey... 

(Storasyster lärde sig cykla nedanför vårt hus vid East River. Kvällsutsikten från vårt vardagsrum. Linbanan mellan Manhattan och Roosevelt Island och i bakgrunden sjukhuset där både Storasyster och Lillebror är födda)

Vår utsikt från lägenheten på 18:e våningen, Upper East Side 

Central Park som blev vår "bakgård och trädgård"

Höst i "Parken" som vi kallade Central Park till vardags

På väg hem från våra vänner i Brooklyn 

Men nu bor vi som sagt i San Diego. En helt annorlunda stad. Ett helt annorlunda liv. Både jämfört med Stockholm och New York City. Allt nytt. Igen. Och även om jag ännu inte har kommit till den där riktiga "hemmakänslan" här så har mitt nya hem ändå blivit mitt "vardagshem". Jag trivs jättebra i vår nya bostad här och jag älskar naturen som södra Kalifornien kan erbjuda. Det är sagolikt fantastiskt. Från hav till öken. Fantastiska berg och enorma skogar. Så jo, min nya hemstad växer och jag tror att jag så småningom kommer att älska den också. Lika mycket som jag känner för NYC men på ett annat vis. Det går inte att jämföra äpplen och päron var det någon som sade, men man kan ju tycka om dem lika mycket bara på olika sätt. Men detta får tiden utvisa. Nio månader jämfört med nio år är ju inte riktigt rättvist. Och redan har jag tagit mycket av vår nya hemvist till mitt hjärta. Om vi en dag flyttar härifrån kommer att kännas det också. På något vis tror jag att man när man levt en längre tid på flera ställen alltid kommer att lämna kvar en bit av sig själv då man flyttar därifrån. På samma vis tror jag att man alltid får med sig en bit av varje ställe där man varit och skapat sig ett liv. Man får fler "hemma". På gott och ont. Det jag fortfarande funderar mycket över är hur sådana här flyttar påverkar ens barn. Jag vet att Storasyster är amerikan på ett helt annat vis än vad jag och M någonsin kommer att bli. Samtidigt har hon en stark svensk identitet, både språkligt och kulturellt, vilket vi också tyckt varit viktigt. Hon är dessutom helt klart en City Girl. En New Yorker. Fortfarande. Även om hon numera också älskar body boarding. Havet och poolen. Men hon, precis som vi, längtar regelbundet efter "vår stad" och jag tror att den för alltid satt sina spår även hos henne. Hon fick med sig en bit av NYC när vi lämnade staden, samtidigt som en bit av hennes hjärta blev kvar där. Lillebror däremot kommer ju att känna helt annorlunda. För honom kommer ju Kalifornien att bli hemma. Jag hoppas att vi ska kunna förmedla det svenska språket och kulturen även till honom. Så att han, liksom Storasyster, ska kunna känna att Sverige är en viktig del av hans kulturarv. Men så länge vi stannar här kommer han till skillnad från resten av familjen, att ha endast ett Hemma.

Att kunna ta bilen och vara vid havet och stranden på ca 20-30 minuter är något jag bara älskar

Öknen har jag helt förälskat mig i och jag längtar redan till tidig vår då den återigen står i blom

Mardrömsrutin

Så har det hänt. IGEN! I-G-E-N. Det där lilla ordet. Fyra bokstäver långt. Eller kort. IGEN. Och jag känner en stor sorg, ilska, frustration. Hur kan man låta det ske? Igen? Jag kan för mitt liv inte förstå. Varför är detta land så VAPENTÖRSTANDE? Så VAPENÄLSKANDE? Varför????

Jag fick reda på de hemska nyheterna när jag var och hämtade Storasyster i skolan under gårdagen. Först vill man liksom inte tro det man hör. Att det är sant. Men det var det. Och jag tänkte att för bara ett litet tag sedan stängdes tio high schools här på grund av lockdown. För att de hotats. Som tur var realiserades inte hoten den gången. Men nu alltså. En bit norrut härifrån. Roseburg. Södra Oregon. Oregon är den delstat norrut som gränsar till Kalifornien. Som jag har förstått miste 10 personer livet. Och flera skadades. Så JÄVLA ONÖDIGT! Så hemskt! Så sorgligt! Så Fruktansvärt! Man kan inte förstå. Det går bara inte. Känner sådan ILSKA över att detta har blivit vad President Obama tidigare idag i sitt tal, kallade för "rutin". RUTIN! Vadå rutin?! Hur ända in i helvete kan masskjutningar få lov att bli rutin?!?! Hur kan så starka och inflytelserika grupper i detta landet ha sådan fanatisk kärlek till vapen att man tycker att det är okej att masskjutningar som dessa blir rutin?!? Hur fungerar man då? Hur tänker man? Hur rättfärdigar man att så många oskyldiga mister livet i sådana här vansinnesdåd. bara för sin tro på rätten och friheten att själv kunna få döda ("bara i försvar såklart, alltid bara i försvar....") någon man tycker känns hotfull?

"Somehow this has become routine," said the president. "We become numb to this."

"The reporting is routine. My response here at this podium ends up being routine," said the president, making his 15th statement on a mass shooting since taking office in 2009.

"And what's become routine, of course, is the response of those who oppose any kind of common sense gun legislation."

"This is a political choice we make," Obama said. "This is not something I can do myself. I have to have a Congress and state legislatures and governors who are willing to work with me on this."

"It cannot be this easy for somebody who wants to inflict harm on other people to get his or her hands on a gun."

Jag vet att det är många faktorer som spelar in. Inte enbart vapenlagarna. Eller snarare frånvaron av vapenlagar kanske man borde säga. En reglering av vapenlagarna här är inte allt som krävs för att samhället ska försöka kunna komma från de här fruktansvärda, tragiska händelserna. Men det är en början. Och en mycket bra sådan. Jag inser att man inte kan skydda sig helt. Det går inte. Vissa personer kan alltid få tag på vapen på kriminella vägar. Men jag tror ändå på att göra det så svårt som möjligt för personer att få tag på och att inneha vapen och ammunition. Se bara på de masskjutningar vi haft i Sverige. Om man söker på "svenska massmördare" på Wikipedia kommer det upp endast 6 namn. Vilket kan jämföras med siffrorna här i USA där man sedan den fruktansvärda tragedin i Sandy Hook, Connecticut 2012 har haft 74 (!) skolskjutningar. Sjuttiofyra!!!! På ca 3 år! 

I Sverige alltså 6 massmord. Inte en enda skolskjutning. Sedan slutet av 1800-talet. Två av de svenska massmördarna utförde sina gärningar 1886 (morden i Glimminge) respektive 1900 (massmordet på ångaren Prins Carl), ytterligare två utförde sina brott 1932 (von Sydowska morden) respektive 1952 (Hurvamorden). De i "modern tid" (vilka också är de massmord jag själv minns) är då Mattias Flink sköt 7 personer i Dalarna i juni 1994 och senare samma år när Tommy Zethraeus skött 4 personer på Sturecompagniet i Stockholm, de s.k. Stureplansmorden. Ytterligare ett massmord jag minns var då finländaren Juha Valjakkala avrättade alla utom ena sonen i en familj i Åmsele 1988 (de s.k Åmselemorden). Och självklart minns vi alla också då Breivik utförde sitt fruktansvärda terrordåd på Utöja (samt i Oslo) i Norge sommaren 2011, då 77 personer dödades. 33 av dem var under 18 år. Siffror som man bara inte klarar av att förstå. Alls.

Dessa är alla fruktansvärda dåd, men jag tror att vi skulle ha sett ännu fler liknande tragedier om vi inte haft så kontrollerade vapenlagar som vi ändå har i Skandinavien. Att ha begränsad tillgång till vapen tror jag är en av de viktigaste faktorerna i ett samhälle för att försöka skydda sig så gott man kan mot sådana här tragedier.

Så nej nej nej! Jag vill inte att massmord ska vara något som händer rutinmässigt. Vill INTE! Ändå är det så. Här. Och ja, jag känner en sådan maktlöshet. Inför folks obotliga dumhet! Över folks tilltro till vapen. Som något gott. Fast det egentligen är ont. Jag håller med Obama. "It cannot be this easy for somebody who wants to inflict harm on other people to get his or her hands on a gun." Frågan är bara hur man ska den vapenälskande massan att förstå. Och ge dem både insikten och modet att släppa avtryckaren.