Ord överflödiga

Lyckan är att ha nära till ett kafé som gör svenska bakverk och då även semlor!

Fika i Balboa Park

Igår tog jag med Lillebror och körde ner till Balboa Park. Vi skulle dit för att träffa en tjej som kontaktat mig via bloggen. Hon bor här i San Diego och ville gärna ses på en fika. Jätteroligt! 

Eftersom det igår var lite smådugg i luften och inte sådär väldigt inbjudande till att sitta ute och dricka sitt kaffe så sågs vi inne på Dinosaur Café som är ett väldigt enkelt kafé alldeles innanför entrén till Natural History Museum. Själva kaféet var inte lika spännande som namnet ville ge sken av, men eftersom man satt i foajén till muséet såg man en hel del dinosaurier omkring sig det gjorde man. Och det fanns en liten "lekplats" alldeles intill så det var på många vis barnvänligt. Det enda som verkligen förvånade mig var att de inte hade barnstolar (high chairs) där! DET hade jag verkligen trott på ett fik där de besökande måste bestå av 90-95% barnfamiljer. Dåligt!

Men min fikaträff var jättetrevlig och det var väldigt roligt att träffas. Som alltid är man ju lite småspänd inför att möta personer man aldrig träffat förut men vi hade verkligen mycket att prata om. En hel del prat om både att leva som utlandssvensk, San Diego, New York och andra ställen här i USA men också om forskning, universitetsvärlden och annat smått och gott. Hon är nämligen forskare om än i helt andra områden än vad jag någonsin varit i närheten av. Jätteintressant. Det blev även en liten promenad i Balboa Park efter kaffet då duggande mer eller mindre upphört.

Precis utanför Natural History Museum står ett helt fantastiskt träd! Som taget ur en saga.

Vi gick från Natural History Museum mot Botanical Garden

Det är ett litet men mycket vackert växthus

Här blickar man ner mot gångvägen från växthusets entré

Utanför entrén fanns en liten damm och vi såg bl a en vit häger som verkade känna sig hemma här

Jag fascineras fortfarande av all växtlighet här som är så otroligt annorlunda mot allt jag är van vid

Inne i Växthuset fanns många olika orkidéer 

Och även denna växt som var monterad ungefär som ett "älghuvud" på väggen

Det var som sagt en väldigt trevlig träff och jag tror nog vi kommer att ses igen framöver. TACK för att du kontaktade mig och för att du visade mig runt lite i Balboa Park A! Och för böckerna!

Idag är det lördag och vi har haft en jättemysig lördagsmorgon. M är ute och provcyklar sin nya cykel i naturreservatet intill och senare har vi planerat att ta en tur till Poway och fika på ett Svenskt Fik där (som A tipsade mig om igår!). Hoppas ni andra har en jättefin helg!

Utflykt till Julian

Förra söndagen gjorde vi en liten utflykt till den lilla orten Julian som ligger en bit nordost från oss. Detta är ett ställe vi har hört talas om flera gånger och som olika personer rekommenderat som resmål. Främst under vintern. Varför? Jo, för här KAN det ibland snöa!

Första gången jag hörde talas om Julian var då jag var på DMV (ung. trafikverket) i december för att skriva teoriprovet här så jag skulle kunna få ett kaliforniskt körkort. Den unga killen (för övrigt iklädd mössa) som rättade mitt test småpratade lite med mig om skillnaden i väder här och i New York. Vi kom in på snö och vinterväglag såklart. Och ja, han nämnde då Julian och att om man saknade snö kunde man åka dit på vintern. Och framförallt skulle man åka dit för att äta deras "Amaaaaazing apple pie!". Senare fick M även höra att det varit "värsta trafiken" till Julian under julledigheten eftersom vi hade det ovanligt kyligt under de dagarna och det då faktiskt snöat där, så San Diego-borna körde till exotiska Julian för att känna på vintern. Vi kände oss just då rätt ointresserade av just snö och kyla men nu i helgen tyckte vi det kunde vara lite roligt att kolla in våra omgivningar lite mer så vi körde dit.

Vägen dit var ett litet äventyr det också. Ganska snart efter att vi lämnat San Diego bakom oss var vi ute i "Vilda Västern-land". Vi bor ju i den bergiga delen av San Diego och kör man österut fortsätter man in i, och upp bland bergen tills man till slut kommer till öknen på andra sidan. Här en bit ut från San Diego passerade vi samhällen som verkligen gav Vilda Västern-känsla. Särskilt i den lilla orten Ramona där husen längs huvudgatan nästan såg ut som kulisser. Och senare på de slingriga vägarna bland bergen kom sedan plötsligt en "Tumble Weed" farande (rullande, blåsande, hoppande) mot oss på vägen, vilket ytterligare förstärkte känslan av "wild wild west".

Väl framme i Julian var vi hungriga och det blev en klassisk amerikansk lunch på Miner´s Diner. Inredningen var rätt rolig med många detaljer. Gamla skyltar, leksaker, tidningar, nummerplåtar från olika delstater, foton... Lillebror hade dock mycket spring i benen så vi fick turas om att sitta ner.

Efter lunchen gick vi ut på huvudgatan för att kolla in Julian. Men vi hade helt missbedömt temperaturen så vi frös som sjutton. Här uppe i bergen en bit inåt landet var det minsann riktigt kyligt jämfört med närmare kusten. Det blev alltså ingen långpromenad utan vi sprang in på lite olika ställen längs med huvudgatan.

Det första stället vi besökte var en affär som sålde allt möjligt. Juldekorationer, souvenirer, kläder, leksaker... Ganska rolig att gå runt och titta i. De hade dessutom en kamin innanför dörren där man kunde värma sig en stund.

Självklart gick vi in på Moms och köpte äppelpaj också. Ni vet den där "amaaaaazing pajen". Men i efterhand fick vi reda på att vi även borde köpt apple dumplings (hela äpplen i "degknyten") men det får bli nästa gång. Det fanns för övrigt hur många ställen som helst som gjorde och sålde just äppelpaj och att vi gick in på just Moms var egentligen en ren slump. Men Moms var tydligen en av de första ställen här i Julian som började sälja just äppelpaj.

Nästa ställe var en affär som sålde äppelcider, apple butter (ungefär som kryddat äppelmos), nötter, godis av olika slag samt sylter, marmelader och annat. Till vår stora förvåning sålde de en hel del lakrits. Bland annat bridgeblandning! Jag köpte en lakritsstång som var jättegod även om den inte var salt. Efter detta gick vi i rask takt tillbaka till bilen. Genomblåsta. Sedan körde vi hemåt, men vi tog vägen genom ett par State Parks (William Heise County Park, Cuyamaca State Park) och naturen här var helt fantastiskt vacker. Men det blir mer bilder från resan hem i ett senare inlägg. Här kommer lite bilder från själva Julian.

Storasyster med sin enorma Milk Shake på Miner´s Diner

Huvudgatan

Att det odlas äpplen i Julian rådde det ingen tvivel om inne i affärerna

Lakritsgodis!!

Moms, ett av de första ställena som började sälja hemgjorda äppelpajer

Pajer och annat gott

Apple dumplings (som vi vill testa nästa gång)

Äpplen är som sagt genomgående tema för de flesta affärer, caféer och restauranger här i Julian

På väg till vår bil såg vi även både fängelset och banken. Bra att ha nära till fängelset när man haffar bankrånare...

Lite foton från Skoldansen

Tänkte visa lite fler foton från Skoldansen i fredags som jag skrev lite om igår. Temat var som sagt Hollywood och dekorationerna var stjärnor i olika färger samt filmklappor och filmkameror som hängde från taket inne i det sparsamt upplysta auditoriet där själva dansen var. Utanför hade man rullat ut "Röda Mattan" och här fick alla som ville posera framför en stjärnbeströdd bakgrund. Och särskilt i början av kvällen gick fotoblixtrarna varma kan jag berätta.

När vi kom in i auditoriet hade några redan börjat dansa

Storasyster dansar med två av sina klasskompisar

Sedan poseras det på Röda Mattan!

Stjärnor för en kväll

Yay!

Här med fler killar från klassen

Lillebror fick dansa lite han också

Familjeposering

Det blev som jag skrev en mycket lyckad kväll. Som ny förälder var det roligt att träffa ytterligare lite fler föräldrar i skolan. Bland annat pratade jag mer med en av papporna som jag träffat tidigare under dagen då jag "volontärat" i skolan. Otroligt trevlig. Det visade sig att han också var adopterad från Sydkorea och han var engagerad i flera olika föreningar för adopterade så vi kom att prata en del om det. Väldigt roligt och intressant eftersom jag faktiskt aldrig tidigare träffat och diskuterat med andra icke-svenska adopterade. Självklart pratade jag även en del med de andra mammorna och papporna i PTA som anordnat festen. De är ett glatt gäng och det känns som om de redan tagit till sig mig (och Lillebror) trots att jag endast varit och hjälpt till i skolan två dagar (en förra veckan och så nu i fredags). M kom lite senare eftersom han hade haft ett möte på kvällen, men även han kunde då hälsa på och prata lite med några av de föräldrar i PTA som jag stiftat bekantskap med. Vid åttatiden åkte vi hemåt. Då med en väldigt trött, men mycket nöjd Storasyster och en supertrött Lillebror.

Juno

Idag har jag tänkt mycket på alla mina vänner (och såklart andra också) på amerikanska östkusten. Juno är ju på väg att dra in där nu med full kraft. Enligt prognosen tidigare idag tror man att snö och blåst kommer att vara som värst mellan 21 ikväll och 9 imorgonbitti. Jag har försökt hålla lite koll via Weather Channel. Om det blir såpass stort som det har pratats om är detta den största och starkaste snöstormen någonsin (sedan man började göra meteorologiska mätningar).

Det enda jag önskar är att alla i de drabbade områdena ska kunna vara varma och säkra. Att alla ska få en skyddad plats inomhus. Att hemlösa kan få plats på härbärgen. Att folk inte är dumma och drar ut i stormen i onödan. Att man inte är ute och kör på vägarna om man inte absolut måste. Och då menar jag verkligen Måste. Att man får behålla strömmen (och därmed värmen) i sina hus.

Själv minns jag ju Hurricane Sandy i oktober 2012. Men då var det ingen snö. Fast det blev ju ändå stora skador i staden då. På grund av översvämningarna som Sandy orsakade. Utanför staden på vissa ställen blev ju förödelsen ännu större. Folk förlorade hus och hem. Till både vatten och eld. Strömavbrott som varade hur länge som helst vilket var väldigt svårt för de drabbade p g a kylan. Så känslan när sådana här oväder brakar in är nog ganska lika. Oavsett om de drar med sig snö eller ej. Man känner sig rätt liten. Så ja, alla ni på östkusten. Jag tänker på er nu! Håll er inne i värmen och i säkerhet!

Här har vi det dock lugnt. Idag kom en regnskur mitt på dagen och sedan har det droppat lite till och från. Termometern har visat på 17-18 grader. I skrivande stund har lugnet börjat breda ut sig här hemma. Kvällslugnet. Storasyster testspelar Minecraft för första gången med M. Något hon pratat om att "nästan alla" hennes kompisar spelar. Lillebror har somnat efter att som vanligt härjat runt som en vildbasing. För härjar det gör han verkligen. Är nästan aldrig still. I vart fall inte långa stunder. Så mycket energi. Och inga hämningar. Ingen rädsla. Nej, nu har han börjat kasta sig handlöst fram när han vill komma framåt lite fortare. Till saken hör att han ännu inte kan gå själv utan stöd. Stå utan stöd gör han ibland. Ett antal sekunder. Men trots detta så är det nya alltså att kasta sig vind för våg mot den plats dit man ska. Ibland har man tur och fångas upp. Av mamma. Eller ett hörn av soffan. Eller ibland landar man pladask på golvet (just nu tackar jag för heltäckningsmattorna faktiskt...). De gånger det är lite sämre med uppfångandet är det är det bords- eller stolsben som står för det... Aj! Helt annorlunda personlighet än försiktiga Storasyster alltså. Puh! Jag har inte riktigt vant mig än.

Skoldans i Hollywoodsk anda

I fredagskväll hade Storasysters skola skoldans. Det blev hennes allra första någonsin. Temat var Hollywood så lite glamor ville hon gärna att det skulle vara. Såhär fina var både Storasyster och Lillebror när de var på väg till Skoldansen.

Det var framförallt PTA (dvs föräldraföreningen) som planerat och arrangerat det hela. Jag var själv med och hjälpte till lite med förberedelserna under dagen. Bland annat fixade jag salladen till den Spagettimiddag som man serverade till alla som ville äta innan dansen. När vi kom på kvällen hade de dekorerat så fint och den "röda mattan" var utrullad också så alla som ville kunde posera och bli fotograferade där.

I amerikanska skolor är ju just föräldrar som ställer upp och frivilligarbetar oerhört stort i skolorna. Och viktigt. Utan starka "föräldraföreningar" är skolorna oftast inte alls lika bra och kan inte erbjuda barnen lika bra kvalitet helt enkelt. Ofta handlar det om både ren fysisk arbetskraft (på plats i skolorna) och om finansiellt stöd. Det senare i form av rena pengar från familjerna men även olika fundraising event som anordnas av just föräldrar/PTA. Detta gällde ju i NYC också. Både på Lillebrors dagis och i Storasysters skola.

Kvällen blev väldigt lyckad och Storasyster hade jätteroligt. Det kändes extra bra med tanke på att hon endast gått i denna skola i tre veckors tid och fortfarande inte känner sig helt hemma där än. Men hon dansade och härjade runt med ett par tjejer och killar från sin klass under kvällen och det var roligt att se.

Lite mer om det hela samt några fler bilder ska jag försöka posta senare.

Ny blogg men samma Saltis

Okej, det blev en ny blogg. Det var det enda som kändes rätt. Min gamla Saltistjejen får helt enkelt vara min New Yorkblogg. Men nu är det Nytt Kapitel & Nya Äventyr och därmed också Ny Blogg. Jag hoppas ändå ni som följt mig på min gamla blogg kommer att fortsätta hänga med här!

Än är jag inte säker på om jag gillar denna mallen riktigt. Jag kommer nog pilla lite. Ändra. Fixa. Trixa. Dona. Liksom "bo in mig".  Sådant brukar ta sin tid. Så det blir nog bara då och då när tid finns. Men nu till att börja med får detta duga. Det viktigaste är ju ändå att jag kan börja blogga här.

Okej, håll i hatten. Nu kör vi! Är ni med?!