TACK!!!

Jag måste TACKA er alla som gav så fina och insiktsfulla kommentarer på mitt förra inlägg. Ni är för Goa! Och KLOKA. Visst är det så att det tar tid när man förändrat livet såpass drastiskt som vi ändå gjort. Tid. Något vi nog alla förstår om vi tänker efter. Men det svåra kan vara att faktiskt acceptera att det FÅR ta tid. Helst vill man ju vara framme direkt. Ha klarat av alla de där hindren på vägen. Ha gått i alla uppförsbackar och lämnat de bakom sig. Man vill stå där framme vid mållinjen. Trött men glad över att vara framme.

Ändå inser jag ju när jag tänker efter lite igen (det är det där med att tänka efter då och då...) att vägen är en DEL av målet också. För även under våra år i New York hade vi våra uppförsbackar. Hinder som vi var tvungna att ta oss över. Det är lätt att glömma bort eller bagatellisera såhär i efterhand. Man minns det som var mer eller mindre perfekt. Och även om man kanske kommer ihåg ett par av motgångarna så känns de flesta inte så branta såhär med facit i hand. Sådant bleknar med tiden. Tappar skärpa. Och de uppförsbackar man ändå minns väl kan nästan te sig lite sådär pittoreska när man ser tillbaka på dem. Hur man oroade sig. Kämpade. Men när man lagt flera kapitel mellan sig och de där uppförsbackarna så ja, då är det som om det lägger sig något slags skimmer över den där gamla våndan.

Så återigen TACK! Till er alla! Och nu  till något riktigt positivt. Vår semester har börjat! SÅ SKÖNT!!! M har nu tio dagar ledigt och det känns helt fantastiskt. Jag vet, med svenska mått mätt är tio dagar inget annat än den första fasen av semestern men här är det annorlunda och tio dagar känns om inte jättelångt så ändå väldigt bra. Vi kommer ha en del dagar här hemma och en del i Palms Springs. Som såhär års lär vara superhett. Puh! Just nu känns det kanske sisådär med tanke på att vi redan här har en värmebölja. Men vi får väl tillbringa mycket tid i poolen då... och göra saker inomhus. Det är trots allt skönt att få lite miljöombyte och få se något nytt. Och framförallt att få göra det tillsammans allihop. Som familj.

Från NYC till San Diego - eller hur mycket ryms egentligen i ett hjärta?

Hur går det egentligen med anpassningen från livet i New York City till livet här i San Diego, kanske någon fortfarande undrar? Eller så har ni kanske inte alls funderat över det. Vad vet jag. Det är ju ändå mer än ett halvår vi bott här nu. I vår nya hemstad. Så otroligt olik vår gamla. Så vi borde väl ha anpassat oss nu? Till vår nya livsstil. Vår nya vardag. Jo, till viss del har vi väl det. Vi har fått rutiner i vardagen. Vi har börjat lära känna lite folk. Vi fortsätter boa in oss i vårt nya hem. Så visst går det framåt. Men om ni undrar så kan jag berätta att det fortfarande är en pågående process. Jag har bra dagar och jag har sämre dagar.

Dagar när jag ÄLSKAR vårt nya hem och vår nya tillvaro. Vårt nya vardagsliv. Att ha mer utrymme. Att slippa bo i en skokartong. Att ha fint väder i stort sett varenda dag. Att ha tillgång till bil och då menar jag inte enbart att vi faktiskt har en bil, utan att vi även har garage. Med direktingång till vår lägenhet. Som ingår i vår hyra. Lyx jämfört med hur vi parkerade i NYC. Och så det här med att ha naturen alldeles inpå knuten. Och vilken natur sedan. Slående vacker! Dessutom otroligt skiftande. Kust med vidsträckt hav. Berg. Överallt dessa berg som sträcker sig mot horisonten. Och så öknen. För mig är den sistnämnda väldigt exotisk på alla vis. Något jag aldrig tidigare sett eller besökt. Vi får alltså återigen uppleva ett nytt äventyr. Nya ställen. Nya människor. Nya utmaningar. Bara detta är ju egentligen en rikedom i sig. Livet är till för att levas. Upplevas.

Men så har jag de där sämre dagarna också. När saknaden inte bara skaver lite, sådär som sand mellan tårna. Utan när jag verkligen verkligen verkligen SAKNAR. Allt. Staden. Ljuden (eller oljuden kanske man snarare borde säga). Ljuset. Pulsen. Energin. Känslan. Atmosfären. Lukterna. Allt det som är NYC. Taxibilarnas ständiga tutande. Skramlande tunnelbanetåg. Nybakade pretzels med saltkorn stora som hagel. Ginkoträden. Trafikljusen. Tegelhusen. Sopsäckarna som ligger på trottoarerna och väntar på att bli upphämtade av sopbilen. Barnvagnar. Cykelbud. Sjukhuspersonal som skyndar fram iklädda scrubs och med en lunchmacka i ena handen. Män i mörk kostym som svettas i hettan. Barn på scooters. Metropolitan Museum. Hästarna som står längs med Central Park South/59th Street. T-banebollarna intill nedgångarna till spåren. Hundar klädda i de mest udda klädslar. Shabbathissen på sjukhuset. Alla färgglada cykeltaxis spridda som färgglatt strössel runt Central Park. MoMa. Statyn av Alice i Underlandet. Alla överfulla lekparker. Röda och blå tugboats på East River. Körsbärsträdens vita blommor som lyser som moln på våren. Parader längs med 5th Avenue. Hotell och limousiner. Sirener både nära och på avstånd.

Och inte minst konversationerna som pågår överallt. Hela tiden. På så många olika språk. Tjejerna med sina hundar som pratar i gathörnet utanför delin. De två bilisterna som skäller högljutt på varandra i någon gatukorsning. Mamman som förmanar sin dotter medan de väntar i kön på Starbucks. Turisten som frågar efter vägen till närmaste tunnelbanelinje. Sällskapet som glatt hugger in på sin middag på uteserveringen i gathörnet. Studenterna som ivrigt diskuterar med varandra när de går förbi. Mannen som säljer bagels i gathörnet och som utbyter några hastiga ord med sin kund. Tjattret från den förbipasserande skolklassen.

Och såklart våra vänner. Vår trygghet. Vårt nätverk. Många av dem var som vår familj. Man visste att de fanns. Att de ställde upp. I vått och torrt. Praktiska saker. Som hjälp med hämtning från dagis eller skola ifall man själv fick förhinder. Men också på andra sätt. Råd. Tröst. Ett öra när man behövde någon som lyssnade. Eller bara någon att skratta med. Åt sådant som man upplevt tillsammans. Eller åt något man bara måste berätta. Vänskap.  Att vara en självklar del av ett sammanhang. En av pusselbitarna i pusslet. Att ha en naturlig plats i tillvaron.

Jag ska erkänna att jag saknar NYC och vårt gamla liv där varje dag. V-A-R-J-E-D-A-G. Som i varenda dag. Jo, det gör jag. Men saknaden skiftar färg och intensitet. Det finns dagar när tanken på New York City bara fladdrar förbi. Lite flyktigt. Jag läser något med anknytning till staden. Jag ser en Facebookuppdatering. Eller ett foto på Instagram. Och jag minns händelser, platser, personer. Saknar dem. Men känslan tar inte över. Jag tappar inte kontrollen. Ett sting bara. Sedan är det förbi. Som att råka trampa på något vasst. Men utan att det går hål på huden. Inget blod. Inget sår. Det ömmar en stund efteråt. Så är det förbi. Man trampar vidare. Utan några större besvär. Men så kommer de där dagarna när saknaden träffar mig som ett hårt slag rakt i solar plexus. Jag tappar andan. Vad jag än gör kommer känslan av rå saknad över mig. Längtan. Efter vad? Staden i sig? Mitt gamla liv? Jag vet inte säkert, men jag tror inte jag kan skilja på de sakerna än. De hänger liksom samman. Tids nog kommer de kanske att växa isär något, bli två enskilda saker. Men än är de två en och samma sak för mig. Samma känsla. Och ja, det händer att jag gråter. Inte mycket. Inte länge. För det går inte i den vardag jag befinner mig i just nu. Gråten kommer. För den går inte att hejda. Ofta är den dock över fortare än fort. Vardagen drar mig med sig. Men sådana dagar stannar saknaden kvar. Blåmärkslikt inom mig. Och ofta ofta kan smärtan blomma upp igen och igen och igen under sådana dagar. Flera gånger. Många gånger.

Fast det går längre och längre tid mellan de dagarna tycker jag nog ändå. Så jo, anpassningen går väl sakta framåt även om det ibland kan kännas som ett steg fram och två tillbaks. Och dagar som igår bleknar min NYC-saknad. Blir till ett tunt dis någonstans långt bort i horisonten. Medan min känsla för min nya hemstad växer sig starkare.  Breder ut sig. Tar plats. Sträcker sina rötter djupare i mig så att den få bättre fäste. Växer ännu lite mer.

Dagar som igår, när vi efter en skön och lugn hemmadag bestämde oss för att äta middagen på stranden. Bara byta om till badkläder, packa med oss våra Body Boards, lite strandleksaker och sedan köpa med oss middagsmat på vägen och köra till kusten. Torrey Pines. Veckla ut vår strandfilt i den varma sanden. Borra ner tårna. Känna de salta vindarna mot huden. Kisa mot solen som blekt bröt sig igenom de tunna molnen över vågorna. Lyssna på ljudet av vågorna som bryts när de rullar in mot oss. Taktfast. Skummet som krullar sig på toppen av varje våg. Skratt och prat far genom luften. Vi är inte ensamma men här är heller ingen trängsel. Inte såhär dags. Sedan efter maten springer vi ner i det svala men sköna vattnet och försöker fånga den ultimata vågen. SÅ Underbart ROLIGT!!!!! Himmel, en tanke föds i mitt bakhuvud att jag skulle vilja gå en surfkurs. Någon gång. För känslan av att flyga fram i det kittlande vågskummet är helt fantastisk!

Sedan bygger vi sandslott intill vågorna. Samlar runda släta stenar. Förundras över alla plan och helikoptrar som flyger över våra huvuden med jämna mellanrum. Andas i takt med vågorna. Vi bara är. Här. I. Nuet. Och när solen sjunker mot horisonten packar vi ihop, borstar den fuktiga sanden av våra fötter så gott vi kan och kör hem. Storasyster och jag hinner även med att värma upp oss i den varma bubbelpoolen innan vi trötta och nyduschade kan sätta oss och spela ytterligare en omgång av Pandemic. Vilken dag. Vilken kväll. Just LOVE IT!

Så jo, visst går det framåt med anpassningen. Det gör det faktiskt. Det där paradiset. Det kan ju ha många olika utseenden. Har jag börjat förstå. Härifrån är det långt till Central Park. Men desto närmare till Stilla Havet. Man kan inte få allt. Har jag hört. Men man kan försöka att verkligen se det man har. Och lära sig att ta del av det. Glädjas av det. Leva med det. Skapa rum i sitt hjärta till det. Allt det nya. Salta hav och blommande öknar får helt enkelt försöka samsas med den där stora stökiga staden som bor i mitt hjärta. Ihop med svensk skärgård och ljusa nordiska sommarnätter.

Augustikvällar

Mer än halva augusti har nu passerat och det känns som om sommaren pågått i en evighet samtidigt som jag tycker att det nyss var juni. Konstigt det där med tid. Vi har haft ett antal dagar här med väldigt varmt väder som sagt, men idag var det lite mer behagliga temperaturer igen. Ändå har vi tillbringat i stort sett hela dagen inomhus. Det är lite knepigt det där med att bo i ett klimat där det nästan alltid är soligt och varmt. Fördelen är helt klart att man inte har någon som helst väderstress vad gäller att "ta vara på det fina vädret", men baksidan är väl att man inte riktigt uppskattar vädret på det sätt man gör när man inte vet om solen bara ska skina idag eller om den tänker komma tillbaka imorgon också. Men det är väl egentligen inget att klaga på. Jag ska erkänna att jag tycker att min vardag tillsammans med barnen är väldigt mycket enklare rent vädermässigt här än i New York City. Att slippa den oerhört höga luftfuktigheten som nästan alltid kommer tillsammans med värmen på den amerikanska östkusten är bara skönt. Hettan här är enklare. Mer lik en het svensk sommardag. Och eftersom temperaturen faktiskt faller under kvällarna är de ofta riktigt sköna. Vi har inte ens kört AC nu eftersom vi bor på norrsidan och det brukar räcka med våra takfläktar under dagen, och på kvällarna är luften såpass sval att vi öppnar fönstren så att den sköna kvällsluften kommer in. 

Vissa kvällar går vi till poolen. Jag tycker det är skönast då när solen inte är så stark men det fortfarande är varmt både i luften och i vattnet. Barnen har verkligen blivit riktiga vattendjur. Båda två. Numera är även Lillebror helt galet förtjust i att bada i poolen och man får ha full koll på honom eftersom han gärna kastar sig rakt ut i vattnet från kanten ("hoppar" utan att hoppa) utan någon som helst rädsla. Väl i poolen (hos mig eller M då såklart) brukar han plaska med benen, skratta och ibland doppa ner hela ansiktet i vattnet för att sedan hostande skratta mer. Han älskar när vi snurrar runt med honom. Då kastar han ofta huvudet bakåt så att nacken och bakhuvudet hamnar i vattnet. Och så skrattar han igen. Så det liksom bubblar om honom.

Såhär fint var det häromkvällen när vi gick hem från poolen

Fönstren är öppna på kvällarna för att släppa in den svala kvällsluften

Något annat vi gjort mycket den senaste tiden på kvällarna är att spela spel. Det blir alltid efter att Lillebror somnat. Både jag och M älskar att spela olika spel och Storasyster har fått vårt intresse av just spel vilket vi båda tycker är jätteroligt. Särskilt nu då hon börjar bli såpass stor att man kan spela lite mer roliga spel med henne. Sedan kanske två veckor tillbaka har vi mest spelat Pandemic. Ett spel vi alla tycker är toppenkul och såpass svårt att vi gärna spelar det igen för att försöka vinna. Man spelar nämligen tillsammans som ett lag och det hela går ut på att man ska försöka bota jorden från olika sjukdomar som bryter ut i tid och otid. Jag tycker att en extra bonus är att man automatiskt får sig en liten "geografilektion" vilket är något jag gillar framförallt för Storasyster som ju inte har geografi i skolan. För er som gillar spel rekommenderar jag verkligen Pandemic. Det finns olika svårighetsgrader också vilket är roligt och det gör det lättare att spela tillsammans med barn.

Ett av våra favoritspel just nu - Pandemic

Det enda med kvällarna är att de går alldeles för snabbt. Det är så få timmar man har på sig att både göra praktiska saker och att få lite familjetid tillsammans. Men det är ju så det är. Överallt. För alla. Just nu ser jag dock fram emot att vi faktiskt ska få lite mer tid tillsammans. Semester. Veckan innan skolan börjar här har M tagit ett par dagar ledigt. Eftersom det dessutom är Labor Day (en helgdag här i USA) måndagen efter den första helgen i september får vi en dryg veckas ledighet tillsammans. Det ska bli så skönt! Sedan är det skolstart. Tisdagen den 8 september drar skolorna igång igen. Dagen efter Labor Day. Nämnde jag att jag tycker sommaren varit evig men samtidigt gått väldigt fort...?

Hett hett hett

Nu är det riktigt varmt här. Alla har sedan vi flyttade hit i december talat om för oss att de hetaste månaderna här i San Diego är augusti och september. Och ja, såhär långt verkar det ju stämma bra. I helgen har det varit runt 35 grader varmt. I skuggan. Så i solen steg såklart temperaturen ytterligare ett antal grader. Varmt varmt varmt. Och vi har helt enkelt mest hållit oss inomhus. Inte varit till stranden. Inte ens i poolen. Utan försök vara inne. Hemma. Eller som igår passade vi på att ta en tur både till Target och till Home Depot. Uträttade lite ärenden och inköp. Idag har vi varit en stund till UTC och strosat omkring på Westfield Mall. Handlade lite kläder till barnen i en av mina favoritaffärer Hannah Anderson. Jag gillar verkligen färger, mönster och modeller här i denna svensk-amerikanska barnklädesaffär. Efteråt åt vi lunch på Eureka och sedan åkte vi till Air and Space Museum i Balboa Park.

Började denna varma dag med en iskaffe i skuggan inuti en av de stora korgmöblerna som står på The Westfield Mall. Storasyster fick juice och Lillebror vatten och Goldfish.

Passerade en av de här underbara små biblioteken som blivit så populära. Har aldrig tidigare sett något på denna mall, men blev sådär härligt glad när jag fick syn på denna. ÄLSKAR verkligen konceptet och det känns så fint att folk verkligen lånar och lämnar tillbaka böcker och tidningar.

Inne i Hannah Anderson affären finns förklaringar till svenska ord på väggarna. Lite kul tycker jag, och Storasyster tycker det är jätteroligt att läsa.

Vi såg även ett svenskt företag som säljer mat till hundar och katter. Husse. Pratade lite med försäljaren och fick ett prov med hem till Lipton och Tazo. Har aldrig tidigare hört talas om detta märke så jag har ingen aning om ifall det verkligen är så stort som de själva hävdar. Någon med husdjur i Sverige som känner till detta märke?

Lillebror älskar som sagt flygplan och helikoptrar så han var verkligen överlycklig över att få se så många som finns utställda på San Diego Air and Space Museum

Här den flygplansmodell som var med i filmen om Amelia Earhart

Storasyster "testflyger" en helikopter

En del av muséets utställning handlar om andra världskriget och döm om vår förvåning när vi insåg att en del av kläderna verkligen var de riktiga kläderna och inte endast "modeller". Här en uniform som burits av Hitler.

Och här Görings

Och så en av Churchill´s kostymer

Det finns även ett litet rum för barn och här försöker Storasyster styra ett modellplan

Och så hoppade de på månen....

Pilot

Imorgon är det måndag igen. Ny vecka. Och värmen fortsätter. Har inga planer alls inför morgondagen så jag tror vi kommer att ta det lite som det kommer. Allt beroende på hur varmt det blir.

1-årskalas, fiskar, strandhäng och lite annat

Det har varit lite tyst här på bloggen nu. En veckas tystnad ungefär. Mest för att det inte funnits varken tid eller ork till bloggande. Men här kommer ett litet sammandrag över vår gångs vecka.  Förra lördagen var vi bjudna till våra vänner Familjen S på födelsedagskalas. Det var deras yngsta som just fyllt 1 år. Man skulle helt klart kunna påstå att den nyblivna 1-åringen är Lillebrors bästa kompis. Vi ses regelbundet så de små har verkligen umgåtts mycket sedan vi flyttade hit och lärde känna familjen S. Det känns fantastiskt roligt att vi har lärt känna dem och att bli bjuden på ett kalas tillsammans med deras "närmaste" här i San Diego kändes jättemysigt.  Kalaset var sådär härligt avslappnat med otroligt god mat och jättefint sällskap. Barnen hade verkligen hur roligt som helst. Både inne och ute. Såpass roligt att det var svårt att bryta upp på kvällen när det var dags att gå hem.

På söndagen tog vi det mest lugnt. Besökte Barnes & Nobles igen tillsammans med M som faktiskt var där för första gången. Sedan fixade vi lite här hemma. Inget stort men vi rensade bland annat ur ena garderoben. Det är skönt med sådana dagar ibland också, då man får gjort sådant man gått och tänkt på länge men som det inte riktigt finns tid eller ork till. På kvällen blev Storasyster blev medbjuden på bio av sin kompis J vilket hon förstås tyckte var superkul. De såg "Shawn the Sheep".

Efter helgen har vi sedan gjort lite olika saker. Självklart besök i vår favoritbokaffär. Det blir ofta minst ett besök där i veckan. Vi har även varit på Birch Aquarium igen. Denna gången kollade vi även in "Sjöhästbarnkammaren" lite mer. De föder nämligen upp sjöhästar där (ett forskningsprojekt på UCSD) och släpper sedan ut dem i havet igen, och en del av barnkammaren kan man se i ett av rummen på Akvariet. En av mina favoriter där är annars det stora akvariumet med Kelp Forest. Varje gång jag ser det tänker jaga tt det måste vara fantastiskt att få dyka i en riktig sådan "skog" i havet. Här kan man även se många fiskar och vissa riktigt stora som t ex havsaborre, leopardhaj och ett par muränor.

Vi bjöds på jättegod middag med grillad lax och istället för tårta bjöds det på underbart god paj från Julian. 

Storasyster vid The Tide Pool Terrace

The Kelp Forest

De översta bilderna är från The Sea Horse Nursery och de undre tog Storasyster vid The Kelp Forest

Även denna bild tog Storasyster

I onsdags var jag barnvakt. Då kom den nyblivna 1-åringen med sina syskon och lekte ett tag medan deras mamma, min kompis J var på ett möte. Det var verkligen liv i luckan här hemma. De större barnen sköter sig ju mer eller mindre själva så det var mest Lillebror och lilla M som man fick ha koll på. Men det gick hur bra som helst. Vi byggde torn, kastade boll, sjöng, dansade och åt grissini. De verkar gilla varandra de två små även om det självklart ibland är lite si och så med det där att "share". Och när J kom tillbaks tog vi barnen och åkte till Mission Bay Park och badade. Där finns en mycket skyddad "lagun" där det är idealiskt att bada med små barn som ännu inte kan simma. Eftersom det är så skyddat är det inga vågor eller strömmar där som det ju är om man åker till stränderna här, utan det är mer som en badstrand vid en mindre insjö. Vi fick en riktigt härlig eftermiddag där. Lillebror älskade verkligen att bada vid en strand där han kunde vada runt i vattenbrynet mer eller mindre på egen hand. Fast man fick vara nära honom eftersom han allt som oftast (nästan hela tiden) kastade sig mer eller mindre med huvudet före i vattnet. Jag fick hjärtat i halsgropen rätt många gånger ska erkännas, trots att jag mer eller mindre sprang bredvid honom för att ha koll.

De lekte fint ihop

En av stränderna i Mission Bay Park

Det lektes både i vattnet och på stranden

Vi hade vårt lilla "tält" uppe i gräset 

Utsikten från vårt lilla "läger"

Den här lille killen alltså, han ÄLSKAR vatten och kastar sig mer eller mindre handlöst med huvudet före så man får hela tiden vara med och på sin vakt. Fånga honom så att han inte får alltför många kallsupar eller "andas in" vatten. Men även då han sväljer en hel del så hostar han bara och sedan skrattar han så han kiknar och när han ställt sig upp igen så är det bara i med huvudet före igen... 

Och så har vi även besökt ett nytt bibliotek här i närheten. Tidigare har vi endast varit på ett annat men detta gillade både jag och Storasyster mer. Jag tyckte alldeles särskilt mycket om den "läshörna" i barnavdelningen där man kan sitta läsa, eller bara lapa solljus, eller som lillebror störta sig upp och ner i trappan. Det var i torsdags som vi körde dit för att träffa våra vänner där.

Storasyster läser

Det var våra vänner Familjen S som tipsat om detta biblioteket och vi träffade dem där och läste och hängde där tillsammans ett bra tag.

I fredags var Storasyster med M till hans jobb för de hade anordnat en "Bring your Child to Work Day" där. Så de åkte iväg tillsammans på morgonen  och sedan kom jag och lillebror efter till lunch då företaget hade fixat "picknick" och aktiviteter för sina anställda och deras familjer. Otroligt kul, men jag ska försöka skriva ett eget inlägg om denna dagen senare.

Konsten att få pussa en katt

Lillebror är mer än galet förtjust i våra katter. Helst vill han vara nära nära. Klappa. Gosa. Pussa

Ibland lyckas han med det. Iallafall med Tazo. Lipton är inte lika tolerant och skuttar oftast iväg fortare än kvickt så fort Lillebror närmar sig

Höjden av lycka är såklart när man kommer såpass nära (och katten ligger kvar!) att man kan pussa den

PUSS!

Sommarlovstankar

Fjärde augusti. Lillebror blev 17 månader idag. Tiden glider iväg. Eller som någon klok person en gång uttryckte det "Dagarna går långsamt men livet går fort".  Exakt så känns det ofta.  Snart har sommarlovet pågått i två månader. En månad återstår. Dagarna har på många vis flutit in i varandra. Lite sådär som de gjorde då man själv var liten. Och hade det där långa sommarlovet som sträckte ut sig enda in i evigheten. Fast det är såklart annorlunda nu när man står på andra sidan och är den där som ska få allt att fungera. Kugghjulen att snurra. Skapa en bra balans mellan vila, roligheter och måsten. Barnen ska må bra.

Jag vill dessutom att Storasyster ska få känna att det är just SOMMARLOV. Att det ska vara annorlunda mot resten av året då hon går i skolan.  Och då menar jag skillnader som inte enbart beror av att vi kan sova längre på morgnarna, vara uppe längre om kvällarna och att hon inte har läxor. Utan även de där små sakerna som gör att hon kan känna att sommaren innebär lite "extra allt".  Framförallt handlar det väl om att kunna ge den där extra tiden. Närvaron. Den som man inte alltid hinner med i vardagstressen. Nu då vi har mycket mer oreglerad tid tillsammans så är det just denna jag vill kunna strössla ut över sommardagarna. Få dem att skimra sådär lite extra.

En stor och en mindre i varsin fåtölj på Moderskeppet IKEA

Även utanför fanns det två storlekar på stolar att provsitta

Men det är inte helt lätt. Med en Lillebror som kräver mycket mycket mycket uppmärksamhet kommer lätt Storasyster lite i skymundan. Ofta blir det hon som får vänta. Stå tillbaka. Hjälpa till. Hon som är äldst. Klokast. Som förstår. Klarar av. Vara äldst helt enkelt.

Nu lider hon väl inte direkt. Det tror jag inte iallafall. Jag har dessutom frågat henne både före och under sommarledigheten ifall hon skulle vilja vara en vecka eller fler på något Summer Camp. Men hon vill hellre vara hemma med Lillebror och mig.

Och i och med detta känner jag att hon trots allt måste tycka att det är värt det. Alla de något långtråkiga stunderna. De av väntan. Lillebror ska läggas för sin lur. Eller de när hon helt enkelt får roa sig mer eller mindre själv. Lillebror måste passas så att han inte springer iväg eller klättrar upp, ramlar ner och slår halvt ihjäl sig då vi är på någon lekplats. Lillebror kan inte vara själv i poolen så jag kan inte leka särskilt mycket med Storasyster där. Dessutom måste jag ju försöka sköta alla vardagssysslor också. Iallafall så gott det nu går. Handling, Matlagning, Tvätt och Städ. Men som sagt. Hon har valt detta. Om och om igen. Så jag gissar att hon ändå känner att det här med att vara hemma med oss hela sommaren är något som ger henne något hon annars inte får. Då när vardagen kräver tidiga morgnar, långa skoldagar, läxor och annat.

Att bara få vara. Utan några stora planer. Eller små detaljerade heller för den delen. Nej, istället kunna ta dagen som den kommer. Det är också viktigt. Att kunna sätta sig i sitt rum med en bok. Eller spela ett spel. Leka. Rita. Bada i vår pool. Ligga på soffan och fundera. Eller då en liten lucka av lugn plötsligt uppenbarar sig och man har tid att prata. Utöver det vardagliga. Utbyta tankar. Idéer. Lyssna. Ta in. Dela med sig. Just de där ingredienserna som faktiskt gör att sommaren känns så där lång och evig. Som gör att man laddar inför hösten. När jag tänker mer på just detta så känns det faktiskt riktigt bra att jag kan ge henne det denna sommar. För vem vet hur det blir nästa sommar. Om jag skulle få ett jobb innan dess så lär det inte bli mycket semester direkt. Då kommer barnen behöva ha andra sommaraktiviteter. Så som det varit för Storasyster tidigare. Här skulle det väl bli fråga om någon form av Summer Camp.

Sommartrion (och nej Lillebror har inte gråtit även om han här ser ut som ett barn någon skulle vilja måla av och sälja på Hötorget.... Vattnet kommer efter att han plaskat som en vilde i en av Tidvattensbassängerna här på Birch Aquarium) 

Tristess förresten. Det är ändå något jag känner att våra barn får alldeles för liten dos av. Att ha lite långtråkigt då och då. Att ibland vara tvingad att själv hitta på något att fylla tiden med. Jag tror bara det är nyttigt. Och detta är väl egentligen första sommaren Storasyster alls har haft en sommar som eventuellt skulle kunna upplevas som lite långtråkig emellanåt. För alla hennes andra somrar har hon ju antingen gått på dagis hela sommaren utom de veckor vi rest till Sverige. Eller som förra sommaren då hon var på Summer Camp.  Det har alltså varit somrar fyllda av olika aktiviteter. Så kanske är det just därför hon njuter lite extra av sina dagar här hemma med mig och Lillebror. När hon får äga sin tid. Iallafall mer än någonsin tidigare.

Idag lyckades vi även  komma iväg på bio. Här hos oss har en del av biograferna något som kallas Summer Express Movies. Detta innebär att de visar två barn-/familjefilmer varje tisdag och onsdag för endast $1 per person. Det är inga nya filmer utan sådana som har ett eller ett par år på nacken. Men det är ändå jätteroligt att de har detta program tycker jag. En del filmer har man kanske inte sett trots att de inte är nya, och vissa filmer kan ju vara favoriter som barnen ändå gärna ser om. I och med att det är så billigt har jag vågat ta med mig Lillebror. Dels känner jag att det inte gör något ifall jag skulle vara tvungen att gå ut mitt i filmen med honom. Dels vet jag att alla i publiken är föräldrar i liknande situation som jag själv så toleransnivån för lite ljud eller andra störande moment är relativt hög. För ett par veckor sedan såg vi "Paddington" och nu idag var vi och såg "Dolphin Tale 2". Det gick riktigt bra med Lillebror båda gångerna även om han idag var lite mer "fuzzy" under filmens sista 20-30 minuter. Och både Storasyster och jag tyckte om bägge filmerna.

Men visst funderar jag lite över de somrar jag själv hade som barn. Helt klart är att vi gett och kommer att ge våra barn helt andra sommarupplevelser. Detta är kanske den sommar som allra mest kommer att kunna liknas vid de somrar jag själv upplevde då jag växte upp. De där som kändes långa och fyllda med både äventyr, extra roligheter men också lite småtristess emellanåt. Sedan ska väl tilläggas att om vi stannar här i Kalifornien så känns ju inte behovet av den där perfekta sommaren så stor som den ändå gör då man lever i ett klimat som bjuder på kyla under en stor del av året. Här kan vi ju faktiskt bada i poolen och åka till stranden även under oktober, januari och mars. Sommarstressen (men även sommarglansen och sommarmagin) blir därmed avsevärt mindre.