Happy Thanksgiving!

Vår 10:e Thanksgiving här i USA. För vi missade en då vi var hemma i Sverige. 2013. Då var jag gravid med Lillebror och vi reste hemtvå veckor i november. Så mysigt minns jag att det var. I Sverige såhär års är det ju märkt mörkt mörkt, men det blev en del tidigt adventsmys då. Minns jag.

Men nu är det alltså vår tionde Thanksgiving. Vår andra här i San Diego. Vi har tittat lite på Macy'sThanksgiving Parade från New York och det känns fortfarande konstigt att vi inte längre bor där. Man ser alla byggnader. Central Park. Flygbilder över staden och Parken. Känner igen sig. Känner att de visar "min" stad. Även om det inte är så längre.

Bilden är lånad från huffingtonpost.com/greg-young/thanksgiving-history_b_2167414.html (Flickr: Martin Cathrae)

Idag ska vi till vänner och fira. Det känns fint. Att vi nu har vänner här att fira Thanksgiving med. Och alla är friska. Förra året var ju både M och Storasyster sjuka men i år verkar vi kunna få äta kalkon tillsammans. Jag tror det kommer bli en bra och rolig och mysig Thanksgiving.

Imorgon är det Black Friday. Jag jobbar. Men de flesta är lediga då. Som tur är kan jag jobba hemifrån så det känns inte alltför betungande. Det blir nog bra. Nu önskar jag er alla som firar Thanksgiving en riktigt fin helg! Och för alla svenskar så är det ju 1:a Advent nu på söndag så jag gissar att ni också ligger i startgroparna inför att påbörja allt mysigt som den här årstiden kan bjuda. Jag hoppas kunna baka lite på lördag och adventspynta lite med barnen då. Fixa lite egengjord glögg och njuta av att vi är på väg mot en av de mysigaste tiderna på året.

Thanksgiving minus 1

Imorgon är det Thanksgiving här. Den stora stora stora högtiden i USA skulle jag nog vilja påstå. Den alla amerikaner firar oavsett religion, kulturell bakgrund och etnicitet. Den firas av amerikaner som fötts och vuxit upp här, kanske i generationer bakåt, men även av nya amerikaner, och av immigranter (som vi). Den firas i kristna hem, i judiska, i muslimska. Det är en högtid som på något vis förenar alla som bor och lever i detta stora och mycket delade land.

Såhär efter valet känns det på något vis som en extra stark symbolik med just Thanksgiving. Att vara Tacksamma Tillsammans. Vi har så mycket i våra vardagliga liv att vara tacksamma över. För min egen del handlar det om att få vara frisk. Att min familj och mina vänner mår bra. Sådant vi oftast tar för givet och inte tänker på. För det är lätt att glömma bort i vardagsrutin och stress.

Tacksamhet. Inte alltid enkelt. Som nu till exempel, efter att det land jag bor och lever i fått en helt ny agenda. En som jag hoppas innerligt inte ska förstöra detta landet helt. Men trots att misströstan, frustration, ilska, sorg och maktlöshet sköljer över mig i stort sett varje dag sedan valet (alltid när jag läser eller hör om vad vår President-Elect har gjort, vem han tillsatt i sin administration, vilka som hälsat honom, hur han hanterar kritik och att han nu duckar sin rättegång genom att betala $25 miljoner (!!!) för en sk. "settlement") så finns det saker som lyser upp i mörkret. Som det nedan. Jag läste det igår på Facebook. Och det värmde. Vi Tillsammans. Kan. Hjälpa. Stötta. Visa Kärlek. Vara Medmänniskor Med Hjärta OCH Hjärna. Och Mod. Att stå upp för andra. För de som är mer utsatta än vi. Så för personer som kvinnan nedan är jag tacksam. Det är i en sådan värld jag vill leva. Det är i en sådan värld jag vill att mina barn ska växa upp. Så TACK till Alla Er där ute som hjälper till och skapar just en sådan värld!

Självklart är jag även otroligt tacksam över allt jag har i mitt eget liv också. Tacksam över min familj. Mina underbara barn. Att jag fick bli mamma var ju ingen självklarhet. Så för det är jag oändligt tacksam. För att jag och M känns som ett starkt team trots (eller kanske just på grund av...?) att vi gått igenom många mörkare perioder i vårt gemensamma liv. Att vi hållit ihop. Kanske rent av blivit starkare. Det är jag tacksam över. Mer än vad jag kan hitta ord för. Och så sist men inte minst, denna Thanksgiving är jag oerhört Tacksam över mitt nya jobb. Att jag fick denna chans känns helt fantastiskt! Just när jag var nära att ge upp. När självförtroendet var i botten och jag kände mig som en djur instängd i en fälla. En bur. Som jag inte kunde hitta några vägar ut hur desperat jag än försökte. Där skuld och skam härjade mer eller mindre fritt. Tillsammans med oro, maktlöshet och en enorm känsla av otillräcklighet. Att plötsligt räckas en nyckel och upptäcka en förut dold dörr. Inse att nyckeln passar i låset och plötsligt komma ut. DEN känslan. Blinka mot ljuset. Andas in. Djupt. Känna hur livet sakta återvänder. Kanske låter det dramatiskt och överdrivet, men för mig kändes det just så. Och för detta är jag som sagt så Tacksam att jag i stort sett varje dag när jag kör till jobbet kommer på mig själv med att le i bilen. Stort. Att äntligen ha hittat en balans i mitt liv. En balans jag sökt så länge. Helt fantastiskt. Och DET är jag extra tacksam över.

Vad är ni Tacksamma för? 

Mina Finaste!

Fantastic Beasts and where to find them

Storasyster är helt inne i Harry Potters värld nu. Hon började läsa första boken i innan skolan började och är nu inne på den femte. Eftersom spin-off-filmen "Fantastic Beasts and where to find them" nyligen hade premiär har det varit mycket Potter överallt. I vår närmaste bokaffär Barnes and Noble har de Potter-tema regelbundet. Förra veckan när Storasyster och jag var där tog vi två bilder i deras "Photo Booth" och postade på sociala medier vilket gjorde att vi vann två "biljetter" till förhandsvisningen av filmen. Den här typen av förhandsvisningar är ju just sådana att man inte är garanterad någon plats utan man måste komma till bion i god tid för att köa. "First come first serve". Jag vet inte riktigt vem av oss som sett fram emot filmen mest, Storasyster eller jag, men vi var båda väldigt exalterade över att få gå och se Fantastic Beasts. Särskilt att kunna se den redan innan premiären här kändes lite extra kul.

Jag förstod att det skulle vara många som ville se den så vi åkte ner till bion nästan 1,5 timme innan den skulle börja. Då var det redan kö. Det kändes helt klart lite annorlunda att köa tillsammans med Storasyster för att se en film. Plötsligt slås man av att hon har blivit så stor.

Till Storasysters glädje var det en hel del av de som köade som hade satt på sig Hogwarts-kläder. Det var allt från enbart t-shirts med tryck från t ex Gryffindor eller HufflePuff till de som tagit på sig en hel "outfit" med tillhörande "cape". Ett tag var vi lite oroliga att vi trots att vi varit på plats tidigt, inte skulle få se den för kön växte rejält hela tiden. Men mest på bredden. Framifrån! Det visade sig att många av dem som köade i den främre halvan hade många vänner och/eller familjemedlemmar som kom lite senare. Så där strömmade det in folk regelbundet. Tills slut släppte de in oss och det såg ut som om alla som köat faktiskt kom in, vilket kändes fint med tanke på att så många stått såpass länge och väntat.


Hur den var? Jo, jag älskade den verkligen! Karaktärerna. Miljöerna. Berättelsen. Sättet den berättades på. För att inte tala om de där magiska djuren själva! Och den magiska världen. Jag har insett att jag totalt kapitulerar inför alla de här fantastiska fantasierna. Varenda gång. Har alltid gjort det. Berättade i bok- eller filmform. Narnia. Sagan om Ringen. Harry Potter. Eller enbart i filmens värld som när jag såg "Avatar" för första gången. Världar där det mesta är möjligt. Troligt och Otroligt. Endast fantasin som begränsar. Och ja, jag kan bara säga att på min önskelista till jul står en sådan där resväska som Newt Scamander har.  Men det är helt klart ingen film för yngre barn. Storasyster är nog ett gränsfall tycker jag vad gäller ålder att se den. Hon är väldigt mogen för sin ålder och hon tyckte den var riktigt bra hon också. Men den är mörk och många scener är läskiga och jobbiga. Inte enbart på "monster-vis" utan i vissa fall är det barn som far illa vilket är något som jag tror att många barn (och även vuxna för den delen) kan tycka är mer otäckt än själva "monstret". Efteråt pratade vi en del om filmen och särskilt vissa scener vi sett. Hon tyckte väldigt mycket om den trots allt mörker, och troligen kommer hon att gå och se den igen med M nu under sitt Thanksgivinglov.

Slytherin wizard

Ravenclaw wizard

Det kändes på något vis lite mysigt att köa ihop med Storasyster till den här filmen vi båda väntat så länge på och sett fram emot så mycket. Tillsammans. Hon börjar bli stor nu min Fina Tjej.

Vi stod utanför biografen i nästan en och en halv timme och köade. Tur Storasyster hade med sig en bok.

20 000!

Bara älskar detta! Så fantastiskt BRA! När den lilla personen gör en liten handling som ändå sätter något större i rullning. En god sak. För en god sak. Och emot en dålig. Med humor. Om så en svart sådan. Så TACK alla ni 20 000 (tjugotusen!!!!) som donerat! In honor of Mike Pence. Jag hoppas han känner sig hedrad.

Jag måste också. 

Efter valet

En vecka efter valet här i USA är stora delar av landet fortfarande i chock. Sociala medier kokar. Av ilska. Av oro. Av frustration. Och såklart, vissa jublar. Själv har jag verkligen tagit det här valet otroligt emotionellt. De första dagarna efter tisdagen 8 november har mitt humör varit väldigt färgat av valresultatet. Jag ska ärligt säga att jag har sörjt. Det har verkligen känts som ett sorgearbete. Först att försöka förstå att det verkligen skett. Vad som skett. Hur det skett. Och sedan att försöka ta in det oerhörda. Bearbeta. Tungt har det känts. Framförallt detta att så många i detta landet faktiskt stöttar en person jag känner noll respekt för. En person som uttryckligen förklarat att han ser ner på kvinnor, andra kulturer och religioner, alla som inte följer den heterosexuella normen. En person som lutat sig bakåt och tittat bort med en axelryckning då hans supportrar tagit till både psykiskt och fysiskt våld under valkampanjen. Att alla dessa miljoner människor kunnat lägga sin röst på en sådan person. Det är för mig ofattbart. Och oerhört sorgligt.

Än mer frustrerad blir man ju av att Hillary faktiskt VANN MAJORITETEN av folkets röster. Men på grund av det här otroligt odemokratiska systemet så räknas inte varje persons röst lika. Istället beror ens röst på var man bor i detta landet. Vilken delstat. Så ofattbart odemokratiskt!

Och i och med att Trump nu även utsett en uttalad rasist till sin högra hand i Vita Huset gör mig än mer sorgsen, arg, rädd och upprörd. Steve Bannon. En man som lett Breitbart News, en högerpopulistisk, ja rasistisk website som lever på att sprida hat och osanningar. I en artikel i New York Times beskrivs sidan i de här ordalagen:

"The website he runs, Breitbart News, recently accused President Obama of “importing more hating Muslims”; compared Planned Parenthood’s work to the Holocaust; called Bill Kristol, the conservative commentator, a “renegade Jew”; and advised female victims of online harassment to “just log off” and stop “screwing up the internet for men,” illustrating that point with a picture of a crying child."

Men det finns ljus i mörkret. Även om de är små. Just nu skrivs det i ett enda ord: Säkerhetsnål. Eller safety pin som det ju heter här. Varför kan ni läsa här. I korta drag är det en symbol som började efter Brexit i Storbritannien. Där ville man visa sin solidaritet med invandrare och flyktingar. Här i Post-Trump-eran som nu råder vill man med sin säkerhetsnål visa att man förutom invandrare och flyktingar även stöder kvinnor, LHGBT-communityn, muslimer och andra utsatta grupper som Trumpanhängare tydligt visat sig hotfulla mot. Helt enkelt en symbol för ett säkrare och varmare samhälle. Där personer som känner sig hotade ska kunna se att de har folk runtomkring sig på "sin sida". Jag tycker väldigt mycket om den symboliken. "You are safe with me". Dessutom är en säkerhetsnål något alla kan få tag på. Den är inte dyr. Den är inte stor och otymplig. Den kan fästas i stort sett var man än vill, på en krage, på en jacka, på en väska.

Jag hoppas så att förnuft och kärlek ändå ska gå segrande ur detta.


Bilden är lånad från nätet:
http://www.snopes.com/2016/11/14/safety-pin-solidarity/

9 November 2016

Kan inte sova. Valet. Presidentvalet. 2016. Det är över nu. Trump vann. Ofattbart! Chock. Tankarna snurrar. Känner sorg, ilska, frustration, ångest, uppgivenhet. Och en stor stor tomhet. Magen värker. Hjärtat likaså. Kan bara inte förstå. Hur kan en person som är öppet hatisk och maktgalen få stöd av så många? Vad är det som fattas alla de som röstade rött idag? Vart gick det fel? Hur långt tillbaka måste vi bläddra i historieboken för att försöka hitta orsaken till det valresultat vi ser idag?

USA, ett tudelat land. För det var jämnt. Valresultatet. Men det räckte inte ända fram för Hillary. Tyvärr.
Jävla Florida!

Jag känner uppriktig sorg idag.
Jag förstår inte.

Samtidigt. Vi får inte ge upp. Voldemort vann. Men det är banne mig vår plikt att då ta ett fastare tag om våra trollstavar, ge oss ut och leta upp alla "horcruxes" och förgöra dem! Eller som Michelle Obama så klokt sa i sitt tal tidigare i höstas: "When they go low, we go high".

Jag hoppas och önskar så innerligt att det ändå ska komma något gott ur allt detta.
Att alla som inte stöttade Trump ändå kan känna den kraft som finns i detta som förenade dem. Oss. Kraften i att ta avstånd från våldet, hatet. Kraften i känslan att vilja framåt. Tillsammans. Men ändå fortsätta ha respekt för de som tänker annorlunda. Medmänsklighet. Kärlek. Jag hoppas innerligt att det ska få fäste och kunna växa trots att marken just nu känns väldigt ogästvänlig.
When they go low, we go high.

Det är lite mycket nu... men här är vår oktobermånad

Inser att det gått mer än en månad sedan mitt förra blogginlägg. Ja, vad kan jag säga mer än att det har varit, och är, en väldigt intensiv höst. Början av oktober då och nu har vi redan passerat både Halloween och vintertidsomställningen och sprungit rakt in i november.

Nytt jobb för mig. Snart har jag varit där i två månader och jag trivs som mer än jag någonsin vågat hoppats. Det känns så RÄTT. Både jobbmässigt och rent kollegialt. Ett otroligt bra team. Jag har fått väldigt mycket stöd, hjälp och support under den här första tiden. Att komma in i en ny organisation tar ju alltid lite tid. Att förstå strukturen. Lära sig vilka som sköter vad. Vilka man ska vända sig till med vilka frågor. Och så rent "tekniskt". Jag har ju börjat ett jobb som delvis innebär att jag kommit in på ett för mig nytt område. Och det är fortfarande mycket där att lära. Massor rent ut sagt. Men jag tycker ändå att jag har fått en bra start och känner att jag hittills lyckats hyfsat bra med att leverera där det krävts. Men det finns som sagt massvis att lära. Utrymme att utvecklas. Vilket jag tycker känns jätteroligt! Utvecklingspotential var en av de saker jag verkligen hoppades kunna få med i jobbsäcken när jag tidigare drömde om att någonsin få komma tillbaka ut i arbetslivet igen.

Så i och med nytt jobb är det såklart en helt ny rutin hemma. Jag har ganska lång pendling så jag börjar dagen tidigt. Ungefär en timme i bilen enkel resa är det. Men tyck inte synd om mig för det. Jag njuter faktiskt oftast av den tiden. kvalitetstid. Me-time. Egentid. Kalla det vad ni vill men det är skönt att ha den där tiden för sig själv. Utan barn i baksätet. Bara jag och trafiken. Att lyssna på vad jag själv vill. Eller bara köra i tystnad. Kunna tänka. Ibland på jobbrelaterade saker, ibland på helt annat. Dessutom får jag jobba hemifrån minst två dagar i veckan vilket gör under för vår vardag. Att köra in ett par dagar per vecka men ha några hemma är fantastiskt.

I slutet av förra veckan var jag dessutom på jobbresa till San Francisco. Konferens i Scientific Communication. Två givande dagar. Sedan stannade jag över helgen och hälsade på vänner. Mitt första besök i San Francisco vilket gav mersmak. En Fantastisk stad!

Och denna helgen var det M's och Storasysters tur att resa. I fredagskväll vinkade jag och Lillebror av dem vid flygplatsen. De skulle till DC. M för att köra vidare till ett bröllop i Virginia och Storasyster skulle då få bo hos våra kära vänner Familjen K som bor i Bethesda. Storasyster hade sett fram emot att få träffa sin vän R hur länge som helst och var överlycklig över att få hälsa på. De verkar alla haft en underbar helg och ikväll ska vi hämta dem vid flygplatsen igen.

I och med min jobbstart har Lillebror dessutom haft en väldigt omtumlande tid. Han började först på ett dagis där han gick ett par månader förra hösten. Det är ett "Stay-in-Home-Daycare" (liknande en dagmamma i Sverige) och vi var otroligt tacksamma över att han fick komma tillbaka dit utan någon som helst väntetid. Här är det ju oftast snabba ryck när man får ett jobb. Ofta vill de man ska börja mer eller mindre direkt. Vi visste ändå hela tiden att vi skulle byta dagis till Lillebror senare. Framförallt eftersom detta dagiset stängde redan klockan 17, vilket gjorde det trixigt för oss att hinna hämta i tid. Det blev rätt stressigt och jag hade redan kollat upp ett annat ("vanligt") dagis som kändes bra. Men för att få plats där var det såklart väntetid. Kö.  Men för två veckor sedan kunde han börja på sitt nya dagis. Och det har gått jättebra. Han verkar trivas fint och jag tycker som sagt att det känns som ett väldigt bra dagis.

Nu ska jag sluta babbelskriva och istället kommer här lite bilder från den senaste månaden. En bild säger ju mer än tusen ord heter det väl....

Här har det varit väldigt varmt i oktober så en helg badades det i timtal i poolen. September och oktober är ofta den varmaste tiden här eftersom det blåser heta ökenvindar (S:t Ana) ner till oss i San Diego. Temperaturen ligger då ofta en bit över 30 grader Celsius.

Jag kom äntligen igång med min löpning igen. Fast nu har den legat nere sedan San Franciscoresan... Måste komma igång igen innan jag tappar allt flåset helt och måste börja om från början igen. Jag är iallafall galet nöjd med mina nya springskor. Särskilt innersulan som är "formgjuten" efter mina egna fötter.

Vi har hunnit med det vanliga höstbesöket på en "Pumpkin Patch"

Det gjorde vi ihop med våra bästa vänner här, Familjen S.

Lillebror med sin bästa kompis M

Svenska Skolan i San Diego var i år med i SUF-OS vilket är "OS-grenar" för svenska skolor utomlands. Jätteroligt evenemang!

Storasyster blev "Student of the Month" i oktober

Lillebror på sitt nya dagis

Hans nya dagiskompisar hade gjort en "Välkomstbok" till honom. Så gulligt!

Inflygning mot San Francisco

Mitt enda "måste" efter konferensen var att jag ville se Golden Gate Bridge. 

Jag passade på att träffa min gamla NYC-kompis M som ganska nyligen flyttat till San Francisco-området. Jag bodde hos henne under fredag och lördag och vi fick en riktigt härlig lördag tillsammans i staden.

På kvällen var jag och min kompis M inbjudna till Halloweenfest hos goaste Minnie Mouse. En otroligt rolig, trevlig och god kväll i gamla vänners lag. TACK Familjen H-S för att vi fick komma!

Värdparet

Halloween

Skolparaden i Storasysters skola är himla rolig att se tycker jag. I år var det många Hogwartsstudenter där....

Rektorn Mr T i Chargerströja och panterdräkt (En svart panter är Storasysters skolmaskot) och vice rektorn (heter det så på svenska???) som Pikachu. En av lärarna hade ett moln på huvudet, och Minnie Mouse (Mimmi Pigg) till höger är hjälplärare i Storasysters klass.

Harry Potter och Hermione Granger

Och här ännu en Harry, men samma Hermione

På kvällen samlades vi hos Familjen S och de stora barnen gick ut i grannskapet för "Trick-or-Treat" medan de mindre stannade kvar inne för att dela ut godis till alla som kom och ringde på dörren.