Sjukstugan del 2

Ja Thanksgivinglovet blev ingen höjdare direkt. Vi lyckades alla pricka in magsjuka men i omgångar. Lillebror insjuknade ju redan fredagen innan och var rätt dålig under hela helgen. Han började må lite bättre på måndagen men var inte riktigt återställd förrän på tisdagkvällen. Själv insjuknade jag under söndagkvällen. Och det kan jag säga att vara magsjuk och ta hand om två barn ensam är INTE kul!!!!! Som tur var är Storasyster stor och otroligt hjälpsam så hon tog sig an Lillebror när jag behövde tippa omkull mig.

Vi hoppades sedan att Storasyster och M skulle klara sig, men redan på onsdagsmorgonen vilket var M´s första semesterdag (typiskt!) var det kört för hans del. Feber och sänggång. Magont och illamående. Storasyster klarade sig hela vägen fram till självaste Thanksgiving. Men då slog den till med feber på eftermiddagen. Så jag och Lillebror fick helt enkelt själva ta oss till den fest hela familjen var bjuden till.

Det kändes ändå fint att få komma ut ur vår sjukstuga en stund och det var otroligt gott och mycket trevligt. Det serverades kalkon med stuffing, sås och tranbär, skinka, annat fläskkött samt en massa smårätter. Pumpapaj som var otroligt god fick vi till efterrätt. Och till detta även musik, fotboll och småsnack.

Värdparets fina hundar uppklädda till Elfs

Två små elfs som hoppas på godsaker

Och julgranen var redan klädd. En väldigt fin gran hade de.

Lillebror älskade barnens skateboards

Självklart höll han hårt i The American Football (ja när han inte kastade den då....). Lampan blev dessutom en favorit vilket kanske inte är så konstigt hos en helt bolltokig liten kille.

I söndags var det Första Advent och då var vi iallafall tillräckligt friska för att göra en liten utflykt. Vi tog oss till World Market för att köpa pepparkakor och glögg (must hade de ingen till vår stora besvikelse) och sedan åkte vi en sväng till vår favorit mall här. Hemma igen blev det glögg och peppisar. I ljuset från Adventsstjärnan och ljusstakarna. Mysigt!

Vi passerade genom varuhuset Nordstrom på vägen från vår parkering och där hade de juldekorerat så himla mysigt. Väldigt skandinaviskt tycker jag.

Som den här hästen som är rätt snarlik en Dalahäst (fast "omålad")

Och vad tycker ni om det här fina julgranshjärtat? Det doftar lite skandinaviskt tycker iallafall jag.

Storasyster gillade Snögubben bäst!

Vår adventstjärna, eller "sta" som Lillebror säger

Spiselhällen

Så vi har haft det bra också. Men lovet har helt klart färgats rejält av detta eländiga virus. Storasyster kom ändå lindrigast undan. Redan på Black Friday (dagen efter Thanksgiving) var hon bättre igen medan M stackarn fick dras med magsjukan hela vägen fram till söndagen. Då hade hans alla lediga dagar gått åt till att vara mer eller mindre sjuk. Inte skoj! Men det är inget man kan göra något åt. Nu hoppas jag att vi slipper bli sjuka när vi ska till Sverige. Och det är ju om mindre än tre veckor! GALET!

Innan dess är det dock mycket som ska hända här. På alla fronter känns det som. Hjulen snurrar lite väl fort nu tycker jag och jag försöker febrilt att ha koll på alla bollar som susar runt i luften. Det är som det är den här tiden på året gissar jag. Men det är roligt också såklart.

Happy Thanksgiving!

I would like to wish all of my Thanksgiving-Celebrating-Friends a wonderful Thanksgiving!

This is my first year celebrating Thanksgiving in a place where there are palm trees moving with the wind instead of rustling leaves in all colors from bright gold to dark purple. It feels strange, I must admit. But surprisingly good. And I was not really prepared for that feeling. Even though I miss fall and most that comes with that season, I've come to understand that I do appreciate the San Diegan Fall. Like strolling on the beach, facing the sun and watching some brave surfers hit the waves. Just breathing in the salt from the Pacific. Listen to the seagulls and the waves. Dressed only in jeans, sneakers and a long sleeved t-shirt. And still not feeling cold.

What I will miss most of all this Thanksgiving is our Brooklyn Family. Our dear dear dear friends with whom we have spent almost all our Thanksgivings since we moved to the US. But we will at least FaceTime. Not the same I know, but I feel truly thankful for having them in our lives, even though we have a whole continent between us. The distance in miles is far to long, but in my heart there is no distance at all.

And for all of you who couldn't care less about Thanksgiving. I just want to say, in the light of all the craziness that goes on in our world right now, try to just stop your busy lives for "a pinch of time". Close your eyes, breath in and out, feel your heart beat and think of what is precious to You. We all have so much to be thankful for, no matter what obstacles we must deal with in our lives. 

I do complain a lot in my everyday life. I know. I am sadly aware. But I am trying to cut down on that. Because I do not really like whining. At all. However, in spite of my complaining I am fully aware of what I do have and what I am truly thankful for in my life. And that is a lot. It is just that it is sometimes hard to see it. It often hides beneath all the less-important things. The every-day worries and challenges. Like treasures buried under dust. For me though, I think Thanksgiving is one of those occasions when you can actually bring out the duster. Wipe all those small gray fragments off. Or fill your lungs with fresh air and blow away all the covering dust. Open the windows and let the sun shine in on all your treasures. Yes, I think this is what the this Holiday of Thanksgiving have become to me. A little moment in time where the busy wheels are spinning a little less, creating a place and a space where I am allowed to bring my treasures out into the light. To see, to feel, to touch, to hold. And each and every time it surprises me that what I am holding is actually warm and beating. Sparkling with life. Only because these treasures are Life. My Life. 

*) and for all of you who may wonder why this blog post is not in Swedish I can only say that I did not realize until I had written almost all of it that I had done so in English. Strange! But it just felt natural that way I guess. Hope you do not mind.

**) The photo was taken today (with my iPhone) at Del mar Beach here in San Diego

Sjukstuga

Ja här har varit sjukstuga. Sedan i fredags där Lillebror kräktes har det varit sisådär här hemma. Hela helgen var han dålig. Inget mer kräkande men väl den andra änden så att säga. Själv hoppades jag in i det längsta att vi andra skulle klara oss undan men i söndags började jag känna mig dålig. Igår (måndag) var det ju första dagen på detta Thanksgiving-lov för Storasyster, men tyvärr har vi inte kunnat göra något eftersom jag mått såpass dåligt. Det är verkligen ingen hit att var sjuk när man samtidigt ska ta hand om barn. Särskilt inte då det ena av dem är litet och själv inte är helt friskt.

I morse trodde jag ändå att jag var mer eller mindre frisk, men under förmiddagen mådde jag riktigt dåligt och det visade sig när jag tog tempen att jag hade 38,3 trots att jag ätit två ibuprofen! Som tur var fick jag otroligt fin hjälp av Storasyster under dagen. Hon hjälpte mig att underhålla Lillebror när jag själv var tvungen att tippa omkull mig en stund. Och efter att jag sovit och svettats som en-jag-vet-inte-vad, tillsammans med Lillebror då han tog sin lur mitt på dagen, så vaknade jag och kände mig riktigt pigg (allt är relativt såklart, men "riktigt pigg" jämfört med det halvdöda tillstånd jag befunnit mig i den senaste dygnen...). Jag åt till och med middag och nu hoppas jag peppar peppar att jag verkligen är frisk på riktigt.

M jobbade ju som sagt både igår och idag. Men nu är han ledig i stort sett resten av veckan vilket är himla skönt. Nu hoppas vi bara att han och Storasyster klarar sig undan den här elaka magvirusen! Och om vi alla är friska imorgon kan vi kanske få en del av dagen för oss själva  jag och M vilket är ytterst sällsynt. Lillebror kan nämligen gå på dagis imorgon (han har varit fri från feber och diarre i två dygn nu) och Storasyster har en playdate med en av sina bästa vänner. Så ja, vi hoppas kunna komma iväg på lunch på tu man hand. Bara nu inte M blir dålig. Så håll gärna en tumme eller två att vi alla mår bra imorgon.

Sedan är det ju Thanksgiving som knackar på dörren. Den största högtiden av alla här borta i USA. Vi är bortbjudna på fest till en av Storasysters klasskompisar. Drygt 20 personer ska vi bli. Så ja, det blir nog en upplevelse. Själv är jag glad över att jag inte behöver helstekt någon kalkon i år heller...! Efterträtt ska vi ha med oss. Så vi får nog åka och köpa en pecan- och eller pumpapaj imorgon. För baka orkar jag inte göra nu.

Stundande lov, möten och magsjuka

Äntligen fredag! Det har varit en rätt intensiv vecka. Och det känns underbart att det nu är fredag. Dessutom är det Thanksgiving nästa vecka så Storasyster har ledigt från skolan. Thanksgivinglov. Något hon aldrig hade i NYC. Där var det ju istället ledigt i början av hösten då alla judiska högtider låg. Men jag tycker att detta känns väldigt mycket skönare för vår del som ju inte firar några judiska helger. Att ha ett lov kring den stora högtiden Thanksgiving känns väldigt bra. Många reser ju också just denna högtid så rent allmänt är det nog väldigt uppskattat att lovet ligger den veckan. Vi har inga stora planer alls inför lovet. M kommer att jobba måndag och tisdag. Men vara ledig från och med onsdag vilket känns toppen. Jag tror vi kommer att försöka att mest ta det lugnt. Bara "vara". Och kanske göra en del mer spontana utflykter.

Just idag var en extra intensiv dag. På morgonen var det Lillebrors sista musikklass detta året. Men han var väldigt gnällig och inte alls sig själv. Svaret på varför kom när jag skullelyfta ur honom ur bilen då vi kommit hem. Kräk. Magsjuka. Ajajaj! Och jag som hade två möten inbokade under dagen. Så jag skulle därför köra Lillebror till M´s jobb mitt på dagen strax innan lunch. Men det fick bli lite ändrade planer. M fick ta sig hem istället. Jag kunde ha mitt telefonmöte innan M kom hem och sedan for jag iväg till nästa. Det mötet gick väldigt bra men jag var helt slut när jag kom tillbaka. M körde tillbaks till jobbet och det blev en rätt konstig eftermiddag eftersom både jag och Lillebror somnade runt halvfemtiden. Jag vaknade men Lillebror sover än så vi hoppas nu alla att han ska sova genom hela natten. Och inte vakna pigg som en mört klockan 3...

Men helg nu ändå. Så efterlängtad. Här nedan följer ett par bilder från veckan som gått.

En av favoritsysselsättningarna är att prova skor. Gärna alla utom sina egna.

Det blommar fantastiskt här just nu. Just denna blomma veed jag inte vad det är för något. Om någon av er läsare känner igen den får ni gärna berätta. Annars är det hibiskusarna som blommar för fullt. Rött, rosa, guld, orange. Jag ÄLSKAR hibiskus och buskarna och träden här är helt underbara. Tyvärr har jag ingen bild.

I onsdags var jag barnvakt till lilla "Mammy" som Lillebror kallar henne. Det är hans bästa kompis. Han är verkligen helt underbart söt när han är med henne. Vill pussas. Och ge henne leksaker. Och om hon försvinner iväg till ett annat rum följer han genast efter och ropar "Mammy! Mammy!"

En annan favorit är att hänga och dingla såhär. 

I början av veckan hade vi även Parent-Teacher konferens. Vilket väl motsvarar de "kvartsantal" vi hade då jag var barn och gick i skolan. Man träffar läraren och diskuterar hur det går för ens barn i skolan. Här har barnen även reports card så de får något slags "betyg". Jag tycker det är jättebra även om jag vet att många är emot betyg i låg ålder. Men om läraren använder de på rätt sätt är det ett väldigt bra verktyg för både läraren och föräldrarna att kunna se i vilka ämnen man kan behöva stötta barnet mer. Jag ska första skriva lite mer om vårt möte senare.

Mitten av november

Så börjar vardagen åter ta över efter det fruktansvärda som skedde i Paris i fredags. Men jag kan ändå inte skaka av mig den känsla av olust, sorg, vrede och maktlöshet som sköljde över mig då. Världen är inte som den borde vara. Det känns mörkt just nu. Ändå försöker jag att se ljuset i mörkret också. Jag tror vi måste det. Annars går vi under.

Det har ju även varit en hel del diskussioner kring detta med vilka nyheter som får genomslagskraft i media. Detta efter terrordåden i Paris. Att IS dagen innan utförde terrorattacker i Beirut skrevs det nästan ingenting om vare sig i vanlig nyhetsmedia eller i sociala medier. Detta har stötts och blötts. Och visst, håller jag med om att ALLA sådana här vansinnesdåd är lika hemska. Lika fruktansvärda. Vi är alla människor och vi lider lika mycket var vi än bor. Och självklart ska vi inte blunda för eller ignorera när det händer tragedier runt om i världen. Samtidigt känner jag på ett personligt plan att vi som sagt inte är mer än människor. Och som människor reagerar vi alltid starkast på de händelser som kommer nära oss. Som kryper in under vår hud. Eller som exploderar i ansiktet på oss. Och Paris är en stad jag själv har en relation till. Jag har varit där ett antal gånger. Både för nöjes skull och för jobbet. Dessutom känner jag personer som bor och lever där. Så självfallet kommer en sådan här tragedi närmare mig när den sker i Paris än i Beirut. Och jag tror detta gäller många av oss européer och även bland många amerikaner.

Men jag håller helt med i sak om att nyhetsvärdet och därmed även bevakningen och rapporteringen skiljer sig enormt åt beroende på var och vem som drabbas. Och jag tycker det är viktigt att vi ändå har det i bakhuvudet. Att vi är medvetna om detta. Perspektiv. Är. Alltid. Bra.

*) Bilden här ovan är lånad från kampanj.skiftet.org

Här på hemmaplan, i den lilla lilla världen rusar vardagen vidare som sagt. Vi är redan inne i mitten av november och jag kan inte fatta att tiden gått så fort. Nästa vecka är det Thanksgiving! Himmel! Storasyster har lov hela veckan då. Vi har dock ingenting direkt planerat utan jag hoppas vi kan vara lite spontana samt få bara ta det lite lugnt. Vara tillsammans som familj. Även om M kommer att jobba lite den veckan också så kommer vi ändå får en relativt lång ledighet ihop. Det ser jag verkligen fram emot! Och den här veckan är det halvdagar hela veckan eftersom lärarna har utvecklingsantal med föräldrarna. Och det sker inte på kvällstid som på min gamla tid i skolan i Sverige på 80-talet, utan här sker det även på eftermiddagarna.

Temperaturen har definitivt sjunkit nu och det känns höstigt i luften. Skönt tycker jag. Jag njuter av att frysa lite på kvällar och morgnar. Men det är ändå oftast runt 20-25 grader på dagarna. Så någon riktig höstkänsla har jag ingen. I söndags tog vi en liten promenad i Rancho Penasquitos, en ravin som löper i öst-väst-riktning intill oss. Sen eftermiddag och solen flödade som guld. Lagom varmt var det. Här nedan är några bilder från den promenaden. Och ja, så är alltså november här hos oss.

Paris

Det finns inga ord. Fredagen den 13 november 2015 känns svart svart svart. Nu ett antal timmar efter att världen fått reda på det fruktansvärda som skett i Paris, är vi nog alla fortfarande i ett chocktillstånd. Jag känner sorg, vrede, oro, vanmakt. Jag förstår inte. Kan inte ta in. Allt detta hat. All denna skräck. Hur ska vi kunna leva med allt detta svarta? Mitt hjärta blöder för alla de som dött, skadats eller mist någon i detta fruktansvärda dåd. Liksom i alla de fruktansvärda dåd som skett och sker runt om i världen. Nu och Då.

Konstrasten när jag fick veta vad som skedde i Paris i eftermiddags lokal tid. Här. Sol från en klarblå himmel. Skrattande barn som leker omkring mig. Tjugosex grader och en svag mild bris. På min mobilskärm ser jag att en av mina vänner uppdaterat sin Facebookstatus till "safe". Herregud! Vad betyder det?! Egentligen?!?
"XX marked herself safe during Paris Terror Attacks"

Jag letar genast upp en nyhetssida. Läser. Man uppdaterar ungefär varannan minut. Men jag kan ändå inte förstå. Inte ta in. Händer detta verkligen nu. NU?!? Ja. Jo. Det sker. Medan jag läser de korta uppdateringarna. Det händer verkligen. Just. Nu. Men jag kan inte förstå. Det går inte. Jag svarar min vän att jag är glad över att de är i säkerhet. Att de inte drabbats. Inte direkt. Inte av en personlig tragedi. Men samtidigt som mina fingrar rör sig över bokstäverna tänker jag att visst har de drabbats. Jag kan inte ens i min fantasi föreställa mig hur det är att befinna sig i Paris just nu. Att leva där. Bo där. Ha sitt liv där. Sin familj. Sina barn. Sina vänner. 

Drabbats har de. Drabbats har vi alla. Igen. Och jag känner sorg, vrede, oro, vanmakt. 

Gyllene timmen

Vid fyratiden i eftermiddags åkte M med Storasyster och en kompis till henne på bio. Då tog jag och lillebror en sväng till en av våra favoritparker i grannskapet. Hilltop. Den ligger ganska högt upp med en otroligt fin utsikt. På grund av sitt höga läge kan man också njuta av de sista solstrålarna innan solen sjunker bakom horisonten och det blir svart. För svart blir det här. Snabbt också. Särskilt såhär års. Just de här sneda kvällsstrålarna som liksom pudrar allt i guld tycker jag är magiska. Älskar dem! Att man dessutom ofta kan se luftballonger runtomkring, och på dagtid även folk som flyger "hang gliders", gör att magin klättrar upp ännu ett pinnhål till tycker jag. Knappt en timme var vi där  nu ikväll innan det mörknade. En härlig timme. En gyllene timme. The Magic hour.

Den här parken är relativt stor med två lekplatser intill varandra. En för lite yngre barn och en för något äldre. Det finns dessutom en stor gräsplan en liten bit bort. På den brukar det spelas fotboll, kastas baseboll och flygas drake. Runt om den går en gångstig där man kan se allt från barn i olika åldrar köra scooter eller cykla, samt vuxna som joggar. Med jämna avstånd finns även olika "stationer" med redskap som t ex romerska ringar, bänkar för backups, hopp etc, för de som vill köra stationsträning. I ena väderstrecket reser sig bergen och i det andra kan man om man går lite närmare kanten, njuta av utsikten. Jag och Lillebror sprang mest efter vår fotboll. Utsikten och den nedgående solen försökte jag ta in under tiden.

Solen strösslar guldpuder eller är det pitxiedust...?

Ett par ballonger såg vi sväva i skymningen 

Här en av "stationerna" som ligger längs med gångstigen

And yep, we sure are West Coasting

Den Gyllene Timmen är snart över för denna gången

Och jo, visst saknar jag hösten. Men kvällar som denna gör ändå att det känns helt okej att inte ha kylan, krispigheten, frostnupna löv, brinnande färger och allt som hör till just detta. Att kunna dra iväg med sin ett-och-ett-halvtåring utan att behöva halvt brotta ner honom för att dra på flera lager kläder, spela fotboll i flipflops och se på den nedgående solen utan att frysa det minsta är rätt skönt det också. Var plats har sin charm. Var tid i livet likaså.

Old Poway Park

November månad är en vecka gammal men än känns inte särskilt mycket höst i luften här. Temperaturerna har visserligen sjunkit och jag älskar det. Men det är inte fråga om några novembertemperaturer direkt. Inte de som vi är vana vid iallafall. Vare sig från Sverige eller NYC. På nätterna sjunker det till runt 12-15 grader. Och på dagarna stiger det till strax under 25-strecket. Så nej, det känns nästan mer som försommar. Och jo, jag saknar hösten och krispigheten. Färgglada löv och vit andedräkt som ryker ur munnen. MEN, jag ska erkänna att det just nu verkligen är bekvämt väder ändå. SÅ SKÖNT! Inte för varmt. Inte för kallt. Så klaga ska jag försöka att inte göra.

Idag gjorde vi en utflykt i det härliga vädret. Det blev en tur till Old Poway Park.  Främst för en tur med ett av tågen på The Poway Midland Railroad. Men vi besökte även The Old Poway Village som låg alldeles intill. Sedan lektes det lite i själva parken. Lillebror och Storasyster kastade boll. Vi var inte direkt ensamma. Folk åt, grillade, hade picknick och födelsedagskalas, man kastade boll, cyklade, och väldigt många verkade vara i parken för att ta familjeporträtt. Har nog nästan aldrig sett så många familjer som stod överallt för att bli fotograferade. Undrar om det är julkorten som tas nu...???? Jag fick nästan lite Central Park känsla vilket värmde lika mycket som de sneda strålarna från den nedgående solen.  Det blev en riktigt fin eftermiddag.

En åktur med det lilla tåget

Olika tåg beroende på vilken helg i månaden det är. Idag var det Fairmont Speeder. Vi hade hoppats på ångloket men det får bli en annan gång.

Här inne stod de finare loken. Nästa gång vi kommer skulle jag vilja åka med något av dem.

Besökte en liten butik också. Där sålde de mycket smått och gott. Blev lite förälskad i "coolern" i form av en bil (högst upp) samt den nymålade gammeldags kälken. Vi blev även alla väldigt förtjusta i en bevingad gris som faktiskt fick följa med oss hem. Men jag tog ingen bild på den knasigt nog. Får lägga ut en senare.

Lillebror älskar vatten och fontänen var inget undantag

Vi sprang på ett bröllop

Trots det milda vädret hade det här trädet en mycket färgglad och fin "strumpa" på sig

Lek och bus i parken

Som sagt det är milt ute, kolla in skovalet....

Mina älsklingar!

Imorgon är det söndag och det känns väldigt skönt. Inga direkta planer alls inför morgondagen vilket också känns skönt. Efter förra veckans rätt hektiska schema och sedan denna vecka med dagisstart och en förkylning för min del kändes det perfekt att få en något lugnare helg.

Dagis och födelsedag

Idag är det den 5 november. Jag kan knappt fatta att vi redan har kommit till månad nummer elva. Tycker året gått i rasande tempo. Samtidigt känns det känns det långt. Mycket har hänt. Mitt liv för ett år sedan var så otroligt annorlunda och självklart känns det också i den tid som förflutit sedan dess. Denna vecka har det dessutom varit en hel del omkring oss.


Lillebror har gått sina första dagar på det dagis jag efter mycket letande till slut hittade och tyckte var värt att prova. Sökande efter dagis kan jag skriva mer om i en annan bloggpost, för det är en berättelse i sig det med...

Detta är ett s.k "In-Home-Daycare". Så lite mer likt den svenska dagmamma-varianten. Det är en kvinna och hennes dotter som driver och arbetar med barnen i kvinnans hem. Kvinnan är en f.d Montessorilärare men har haft eget daghem hemma i mer än 20 år nu. Vi fick rekommendationer från en familj vi lärt känna här som hade sitt äldsta barn där tidigare och nu har sin yngste son (han är några månader äldre än Lillebror). Det känns alltid bra att gå efter personliga rekommendationer tycker jag och hittills är jag nöjd. Om jag kunnat välja helt fritt hade jag nog ändå valt ett "vanligt dagis". Jag besökte ett i närheten som jag verkligen gillade mycket. Det påminde mycket om Storasysters och även Lillebrors dagis i NYC. Men eftersom vi bor i ett land där barnomsorgen inte är ett dugg subventionerad blev det helt enkelt för dyrt för oss nu när jag inte arbetar. För två dagar i veckan vilket var vad jag tänkt mig för honom (och vilket även var minimum av dagar man kunde ha sitt barn där) skulle det kostat nästan $1000 dollar i månaden.  Så vi valde det näst bästa alternativet. Ja, barnomsorg i detta landet är galet dyrt! Åtminstone fram till dess att barnen fyllt 3 och de eventuellt kan börja en public pre-school. Storasyster gick ju i pre-school på samma dagis där hon började vilket var privat och därmed mycket dyrare, men vi valde att ha henne kvar där eftersom vi älskade det och det låg ju på ca 5 minuters gångavstånd från oss vilket var suveränt på alla vis.

Just nu försöker jag mest sätta på mig stålrustningen vid lämningarna. För de är inte roliga. Att lämna sitt förtvivlat gråtande barn är hemskt. Fruktansvärt! Mitt hjärta blöder. Och första morgonen tänkte jag nästan att "Nej vi struntar i detta, jag tar med mig honom hem igen. Dagis kan vänta". Fast jag sansade mig. För jag vet att vi båda behöver detta. Själv behöver jag lite tid från Lillebror så att jag kan börja söka jobb mer aktivt. För det har varit väldigt svårt, näst intill omöjligt, hittills. Och Lillebror behöver få vara med andra barn. Lära sig interagera socialt med andra. Han är en väldigt social varelse och jag har insett under de senaste månaderna att han behöver en annan typ av interaktion med barn än vad jag har kunnat ge honom.

Men även om jag vet varför vi bestämde oss för dagis nu så är det ändå tungt och jobbigt med de här lämningarna. Jag vet att man måste igenom denna fasen. Och jag vet att han kommer att lära sig. Men just den här åldern känns tuff eftersom han är gammal nog att verkligen förstå att jag lämnar honom, men inte gammal nog att förstå att jag kommer tillbaka. Varje gång. Det är något han måste lära sig. Och det gör han genom upprepning. Att visa att varje gång han lämnas så kommer mamma tillbaka. Jag överger honom inte.


Under de här dagarna har jag fått sms-uppdateringar med jämna mellanrum. Foton, små filmklipp, och såklart vanliga textmeddelanden. För att visa hur han har det. Hur det går. Det har känts jättebra. Lillebror kommer som sagt att vara två dagar i veckan på dagis, men just nu under de här första dagarna har föreståndaren velat att jag skulle komma med honom tre till fyra dagar i sträck. Inte heldagar, men just så att han ska få lite rutin på detta med lämningarna och förhoppningsvis lära sig att de inte innebär att jag lämnar honom för alltid. I morse gick det rätt bra. Så vi får se hur det utvecklar sig. Nackdelen med att han endast kommer att gå där två gånger per veckar ju att det kan ta lite längre tid innan han kommer in i den rutinen. Jämfört med att bli lämnad varje dag.

Ja, vad mer har hänt denna veckan? Förutom att Lillebror har haft nya omtumlande dagar. Jo, M fyllde år igår. Det firade vi på kvällen med middag, marängsviss och sedan fick han Star Wars flingor i födelsedagspresent. Limited Edition. Inköpta på Costco. Ja, vi har nästan helt slutat att ge varandra "riktiga" presenter vilket kanske är en trist utveckling, men ingen av oss känner att vi behöver något direkt. Vi fick en kväll tillsammans på bio förra veckan då Olgakatt var här och det var liksom present nog för oss båda tror jag.

Jag vet inte vem som är mest förväntansfull inför paketöppningen...

Star Wars "flingor"!

En uppdatering från tidigare. Jag har under dagen fått regelbundna uppdateringar från Lillebrors dagis och han verkar ha haft en toppendag där. Foton och filmer visar en glad, aktiv kille. Precis som vi är vana att se honom. Han har varit med på sångstunden, han har åkt rutchkana, "kört flygplan", sprungit runt, "hoppat", dansat, pratat och busat med de andra barnen. Han har dessutom sovit den längsta "middag" någonsin sedan han var liten bebis. 3,5 timmar sov han mitt på dagen. Otroligt! När han är hemma med mig sover han oftast runt 70 minuter och i vissa sällsynta fall upp emot två timmar.

När jag och Storasyster kom för att hämta honom i eftermiddags lät konversationen mellan oss såhär:
Jag: "Hej Gubben! Vill du åka hem nu?"
Lillebror (gungandes på ett flygplan): "Nä!!!"

Sedan kastade han sig bakåt på marken, skrattade och sprattlade med benen allt vad han kunde innan han reste sig och sprang iväg.
Kanske är hans inskolning klar nu....???

Dagen efter halloween

Så är det november då. Vart sprang oktober iväg egentligen? Här i USA är sista veckan i oktober en mycket hektisk sådan. Det är mycket förberedelser inför Halloween. Både i och utanför skolorna. Vi hade ju dessutom finbesök med Olgakatt som var här och hälsade på så vi har verkligen haft fullt upp. Igår var det då dags för själva Halloween. Den alla barn verkligen väntat på. För Halloween är STORT här. Vi hade planerat att träffa våra vänner Familjen S och karva pumpor hemma hos dem på förmiddagen. Sedan komma tillbaka på kvällen och äta middag och gå på Trick-or-Treat-runda tillsammans. Det blev alltså en heldag. Och vi hade fantastiskt mysigt, roligt och trevligt. Jag tror dessutom att Olgakatt var mer än helnöjd med att ha fått vara med om Halloweenparaden i skolan i fredags, Halloweenfirandet i klassrummet efteråt samt sedan heldagsfirande av Halloween igår.

Idag har Olgakatt och M rest till Los Angeles för att träffa en av Olgakatts vänner där. Ikväll kommer Olgakatt sedan att flyga vidare norrut till andra vänner här i Kalifornien så vi tog farväl i morse. Det kändes som alltid tungt, men eftersom vi vet att vi ska resa till Sverige i jul var det inte lika illa som annars. Vi vet att vi kommer att ses om lite drygt 1,5 månad igen. TACK Olgakatt för den här härliga veckan!!!!!!

Nedan är ett par bilder från gårdagskvällen. En bildbomb med mer bilder är planerad och jag hoppas jag får tid till det senare i veckan. 

Halloweenfamiljen efter Trick-or-Treat-rundan

Här är jag, M och Olgakatt innan middagen när det fortfarande var ljust ute. Min Spidermanmössa (i fleece!) tog jag av mig rätt snart dock, eftersom temperaturen låg runt dryga 25 grader under kvällen...

Här är Sötungarna!!!

En kram två bästisar emellan