Att växa med världen

Lite tyst på bloggen? Jo tack. Jag vet. Den hinns inte med. Den senaste tiden har det varit extremt lite "egentid" för min del. Förra veckan var jag volontär på Storasysters skola nästan alla dagar. Det var förberedelser inför The Art Show och sedan Book Fair. Bråda dagar såhär i slutet av skolåret. Sedan hade vi långhelg eftersom måndagen var en helgdag här. Memorial Day. Lägg därtill till att Lillebror just nu måste vara inne i någon utvecklingsfas. Det är iallafall vad vi misstänker både jag och M. Lillebror är nämligen inte riktigt "sig själv". Han som brukar vara en glad lax (utom då han är hungrig eller trött) har den senaste veckan varit väldigt klängig. Med betoning på både VÄLDIGT och KLÄNGIG. Vill bara bli buren. Hela tiden. Eller sitta i knät. Annars är det gråt och tandagnisslan (så mycket tandagnisslan man nu kan göra med endast 8 tänder) samt byxbenshäng som gäller. Alltså mammas byxben. Eller pappas. Som en liten klätterapa kan man hänga och klänga där tills man blir räddad från golvet och kommer upp i famnen på den som byxorna sitter på.

Det här med knäsittning är faktiskt något vi knappt ens varit med om med honom alls tidigare. Han har tidigare aldrig velat sitta still längre än en sekund, så att sitta i någons knä hann han liksom aldrig med. För Lillebrors del har det hittills endast varit upp-och-spring (sedan han lärde sig gå). Men nu är det knä knä knä som gäller. Han liksom backar in mot en och sätter ner rumpan försiktigt "letande" så att han till slut hamnar i en position han tycker känns bra. Och visst är det mysigt. Det är det. Särskilt när man inte varit bortskämd med just den biten tidigare. Ändå. Allt har ju en gräns. När man inte kan röra sig en centimeter från Lillebror utan att han börjar gråta hysteriskt så blir både ens praktiska och ens mentala del av dagen lite kantstött. Minst sagt. Tålamod. Behövs. I mängder. Och mitt, det går upp och det går ner.

Dessutom sover han sämre. Både på dagarna och på nätterna. Vaknar oftare. Gråter. Drömmer? Kan inte somna om själv. På dagarna har han väldigt svårt att komma till ro trots att han är trött. Och så sover han överhuvudtaget mycket kortare stund(er). Normalt brukar han ta en förmiddagslur som varar mellan 75 till 90 minuter. Ibland till och med runt två timmar. Men nu har han ibland sovit endast runt 30 minuter. Vissa av dessa dagar har han somnat igen på eftermiddagen men då oftast bara i 10-15 minuter. Så betydligt mindre sömn på dagarna alltså.

Och betydligt mindre sömn på dagarna innebär såklart att jag har mindre tid att göra annat på också. Att hinna med att duscha och klä sig, kanske äta något, och kanske plocka undan lite. Eventuellt starta en tvättmaskin, ta ett tag med dammsugaren, städa kattlådan eller förbereda lite lunch. För att inte tala om att få gå på toa ifred (förövrigt en aktivitet som är galet underskattad av alla som kan göra det varje gång de vill och behöver gå på just toa). Detta är saker man numera får välja vilka man vill passa på att göra de där 30-40 minuterna medan Lillebror sover. För allt går inte.

Ännu en sak jag lagt märke till under de senaste dagarna är att han blivit mycket mer försiktig. Fram tills för någon vecka sedan (eller kanske bara ett par dagar sedan) klättrade han ju hejdlöst på allt som kunde klättras på. Ja, även sådant som inte går att klättra på. Stolar. Pallar. Soffor. Sängar. Bänkar. Klätterställningar. Trappor. Rutschkanor. Lådor. Bord. You. Name. It. Allt. Väl "uppe" kunde han gladeligen kasta sig handlöst ut (ner...) utan minsta betänklighet. Och när han kraschlandade grät han på sin höjd en skvätt men sedan var det bara på´t igen. Men nu. Han har ändrat beteende. Jag upptäckte det framförallt för någon dag sedan när han klättrade upp på vår kökspall. Den gillar han att klättra på. Då når han strömbrytarna för lamporna och takfläkten. För klättrade och klängde han vilt på den. Satte sig ner. Ställde sig upp. "hoppade" och givetvis ramlade han ner ett antal gånger också (tack tack tack och lov för heltäckningsmattan!). Men nu klättrar han endast upp på det nedersta trappsteget. Sedan liksom "ropar" han på hjälp. Då får man hjälpa honom upp på högsta. Och väl där står han mycket försiktigt. Rör sig långsamt. Inga häftiga rörelser. Ingen steppdans. Inga knäböj. Inga take-off. Utan han står där och knäpper på och av strömmen tills han vill att man ska hjälpa honom ner igen.

Ytterligare en sak vi noterat är att han även blivit ännu mer känslig vad gäller vissa ljud samt vissa personer han ser. Han blir rädd. Eller panikslagen är kanske mer rätt ord. Och det för saker som han inte alls reagerade på tidigare. Det kan vara skarpa ljud. Men även mer mekaniska ljud. Som i eftermiddags då min telefon började vibrera för ett inkommande samtal. Det ljudet utlöste en häftig gråtattack hos Lillebror och han kom rusande mot mig med uppsträckta armar för att bli upplyft. Eller härom kvällen då grannarna ovanför oss måste ha dragit någon möbel över sitt golv för det skrapade i vårt tak vilket fick Lillebror att bli skräckslagen.

Igårkväll var det reklamen nedan som fick honom att gråta. Fiat. Den visades i pauserna då vi såg senaste matchen mellan New York Rangers och Tampa. Han började storgråta båda gångerna. Hysteriskt. Vi förstod inte alls vad han blev skrämd av. Men något i reklamfilmen måste det ju varit eftersom han reagerade likadant två gånger. Gissar att det är då mannen skriker för det var väl ungefär där som Lillebror började gråta båda gångerna, men det kan ju ha varit något annat i filmen också? Man har ju ingen riktig koll när det gäller såhär små barn tycker jag. De kan reagera på saker man själv aldrig någonsin skulle trott att de skulle bli skrämda av. Medan andra saker som man kanske är mer medveten om kan utlösa deras rädsla passerar helt obemärkt förbi.

Själva tyckte vi reklamfilmen var rätt kul faktiskt. Vilket inte ofta är fallet med reklam som visas här i USA tycker jag. Ni som vill kan ju själva kolla in den här nedan:

Jag vet att barn runt 14-16-månaders ålder har ett s.k utvecklingssprång då de väldigt ofta får separationsångest igen. Så jag gissar att det är detta Lillebror går igenom just nu. Världen har plötsligt blivit stor och skrämmande igen. Oigenkännlig. Läskig. Vad som helst kan hända. När som helst. Då är det bäst att krypa upp i mammas eller pappas knä. Gömma sig där. Eller ännu bättre bli buren högt ovanför marken. Så man kan borra in sin lilla näsa vid halsen och liksom gömma sig där. Nu får vi se hur länge denna fasen varar. Jag hoppas innerligt att den ska gå över snart. Eller åtminstone mildras. Om någon av er där ute har några tips eller råd tas de tacksamt emot. För det är verkligen rätt jobbigt. Inte enbart för den lille som tar sitt språng, utan även för oss runtomkring som försöker att finnas där för honom. Mitt. I. Språnget.

Såhär glad och nöjd är vi vana att se honom vårt lilla charmtroll

Hej världen här kommer jag!

Jag hoppas att du snart landar från ditt språng och blir den där upptäckarglada filuren igen. Fast förhoppningsvis med lite mer förnuft. En smula av den nyvunna försiktigheten skulle ju inte skada om den fick vara kvar även efter själva språnget...

Lite volontärarbete

Först ett Varmt TACK till er alla som gett så fina meddelanden sedan jag skrev om M´s mormor. Det värmer verkligen. Nu är även M´s flygresa hem till begravningen bokad. M kommer att resa hem precis efter Storasysters födelsedag. Och han kommer att ta med sig Lillebror på resan. En tuff resa kommer det att bli. Men så har jag också en tuff man. En vecka blir de borta. Jag stannar dock här med Storasyster som fortfarande går i skolan då. Att vi alla skulle ha rest kändes inte som något alternativ eftersom vi inte kan stanna någon längre tid i Sverige. Storasyster har som sagt inte sommarlov förrän i mitten av juni och strax efter skolavslutningen då kommer våra fina vänner Familjen K hit och hälsar på i tio dagar. Så det blir M och Lillebror som får representera oss på begravningen.

På tal om stundande sommarlov känns det konstigt att Storasysters första termin här i nya skolan snart är till ända. Nu är det typiska bråda dagar i skolan. Under de sista veckorna innan sommarlovet brukar det alltid vara det. Det ska vara Open House, Art Show och klasserna ska ha sångframträdande. Idag hjälpte jag till att förbereda inför The Art Show. Så otroligt imponerande att se alla barnens konstverk! Imorgon fortsätter vi. Som tur var hade de en mamma som ställde upp som barnvakt under tiden vi andra hjälpte till. Annars hade jag (och flera mammor med mig) inte kunnat vara med. Jag var först inte säker på att Lillebror skulle gå med på att lämnas till någon han inte kände igen, men efter de första 10-15 minuterna gick det hur bra som helst. Då var han lite mer varm i kläderna och brydde sig inte alls om att jag sa hejdå. Han var upptagen med att kolla in de andra barnen och läsa böcker och pilla med tågen.

Allas alster delades upp efter de olika "teman" som deras konstlektioner haft. Shape, Value, Line, Color, Famous artists. Och det var en fröjd att se vad alla gjort. Från kindergarten (5 -6 år) och upp till fifth grade. Så otroligt duktiga! Man har valt ut en bild från varje barn på skolan, vilket blir lite över 600 bilder.

Här är några konstverk från temat "Shape"

Här är en del från temat "Value". Storasysters bild är den gula solen längst ner till vänster på den tredje skärmen

Här var temat "Line" och man har arbetat endast med svart och vitt

Strax innan det var dags att hämta Storasyster vid skoldagens slut kom mamman som ställt upp som volontärbarnvakt med barnen. Ett fantastiskt jobb och en ovärderlig hjälp!

Sorgliga nyheter

För ett par dagar sedan fick vi ett mycket sorgligt besked. M´s mormor somnade då in. Hon fick äntligen vila. Det kom inte som någon chock för oss. Sedan ett tag tillbaka har hon varit mycket dålig så vi var mer eller mindre beredda på att hon kanske inte skulle orka komma tillbaka från sitt försvagade tillstånd. Hennes kropp var gammal. Den orkade inte mer. Om hon stannat kvar i livet i ungefär en månad till hade hon hunnit fylla 95 år. Nittiofem. Det svindlar lite när man tänker på hur många år det egentligen är, och hur mycket hon hunnit med att uppleva under sin tid här på jorden! Tänk det skilde ungefär 94 år mellan henne och Lillebror.

Trots att beskedet var mer eller mindre väntat känns det ändå väldigt sorgligt. M stod sin mormor nära. Även om de sågs väldigt sällan sedan han flyttade från Skåne så vet jag att han hade ett särskilt band till henne. Mormor I. Jag är glad över att vi hann ses förra sommaren då vi var i Sverige. Att hon fick se Lillebror. Och jag är glad över att Storasyster kommer att minnas sin Gammelmormor. Att hon är stor nog och hann träffa henne flera gånger, så att hon har egna minnen. Hon bär dessutom sin Gammelmormors namn. Bilden här ovan togs i somras. Ett år sedan. Fyra generationer. Tre olika efternamn. En familj.

Sov Gott Kära I!

Det här med Vänskap

Det här med vänner och vänskap. Jag har funderat på det. Lite till och från. Särskilt nu sedan vi flyttat. Hur väl ska man egentligen känna varandra innan man definierar en person som en vän. Och i vilken enhet definieras vänskapen? Tid? Närhet? Hur viktigt är det med nära vänner som man fysiskt kan träffa och prata med? Är det så att vissa vänner bara måste man kunna träffa i verkliga livet för att vänskapen ska hållas vid liv? Åtminstone på det djupare planet. Eller räcker det med att ha kontakt via vår moderna teknik? Sociala medier. FaceTime? Skype? Kanske email och chattar samt då och då ett telefonsamtal? Jag kan säga att i mitt fall så har jag en del vänner som jag kanske inte ser eller ens hör av på flera år. Men när vi väl träffas eller pratar så är det som om vi sågs igår. Och den där fantastiska känslan av att veta att de FINNS. För mig. Oavsett hur långt bort eller hur länge sedan vi hade kontakt så vet jag att jag skulle kunna höra av mig till dem närsomhelst om jag skulle behöva. Sådan vänskap är väl den jag värderar allra högst.

När man flyttar runt i vuxen ålder förändras ens sociala nätverk. Att byta land, miljö, kanske språk. Att bryta upp från det välkända för att sedan försöka anpassa sig i ett nytt socialt mönster. Att på många vis börja om. Att inte kunna luta sig mot "gamla meriter". Inte ha några gamla barn- eller ungdomsvänner att falla tillbaka på. Hitta tillbaka till. Eller få draghjälp av mot nya bekantskaper. Att stå ensam och återigen fundera på vem, var och hur man ska kunna bygga upp en ny grund av vänner.

För nästan 10 år sedan lämnade vi Sverige. Flyttade med två resväskor var till New York. Och där började vi om. Med vänskapsbygget. Det tog tid. Det var arbetsamt. Men det gick. Och i den miljön vi båda arbetade och bodde i var det ändå något som gick relativt smärtfritt. Iallafall kan jag känna så såhär i efterhand när jag ser tillbaka på våra nästan tio år där. Och idag nästan tio år senare kan jag helt ärligt säga att några av dem jag lärde känna där tillhör nu mina allra närmaste vänner. Men när gick dessa "nya" vänner från att vara just "nya" till att bli "gamla" vänner som känner mig otroligt väl? Jag kan inte själv svara på det. Vissa lär man känna fort andra tar längre tid. Det här handlar om personer som aldrig träffat min familj, som har noll koll på min bakgrund, som jag inte heller har någon bild av från deras uppväxt. Vi kommer från olika länder med olika språk och olika kulturell bakgrund. Men de har kommit att stå mig väldigt nära. På många vis förstår de min situation så som den är idag bättre än andra äldre vänner. Just för att vi delat så många problem, funderingar och glädjeämnen.

Men så var det dags igen. Nu. Vid flytten hit till San Diego. Nu lämnade vi återigen vår sociala trygghet. De vänner vi fått under vår tid i staden som fortfarande håller fast mitt hjärta. Återigen en ny plats. Samma land förvisso. Och samma språk. Men ändå, stora skillnader. Både geografiskt, kulturellt (jo det är skillnad på öst och väst även här i USA) och kanske framförallt hur vi nu skulle leva vårt vardagsliv. Plötsligt var vi återigen tvungna att försöka lära känna nya personer. To. Befriend.

Och jag upplever att det går. Sakta. Men. Det. Går. Fast lätt är det inte. Här liksom i NYC  träffar vi dessutom en hel del personer och familjer som flyttat ofta. Bytt länder. Världsdelar. Landsändar. Språk. Kultur. Och det väcker tankar om detta med vänskap. Hur hittar man varandra? Och kanske framförallt hur behåller man sin vänskap med de vänner man har men som man vet att man knappt kommer att träffa igen? Mer än via internet. Kan man underhålla vänskap på distans? Och även om man kan det som vuxen, kan man göra det även som barn? Hur är det att var barn och ständigt behöva lämna vänner och försöka hitta nya? I vår vardag här i san Diego idag är det ju något som många familjer i Storasysters skola har erfarenhet av eftersom många av de barnen har minst en förälder som är militär. Vilket innebär att de ofta bor endast ett par år på en ort för att sedan flytta till en annan. Det kan handla om olika militärbaser här i USA men även i andra länder.

Jag kan ibland känna att genom att leva på det vis vi har valt så har jag "berövat" mina barn (främst Storasyster då eftersom Lillebror än så länge är så liten) den där trygga uppväxten som jag själv hade.
Med det naturliga nätverket av vänner och familj nära. Ett nätverk som hela tiden byggs ut och underhålls. Utvecklas. Ett nätverk som inte enbart innefattar barn utan även vuxna. Alla de som finns omkring en i ens närmiljö. Ni vet, grannarna man växte upp med, personalen som jobbade i "vår" affär och som man pratade med varje gång man handlade med föräldrarna.

Nu har hon istället redan, innan hon ens fyllt 7 år, vänner utspridda i USA. Hennes äldsta vänner finns i Brooklyn, Washington DC och Boston. Sedan har hon även en del av sina bästa vänner kvar i NYC såklart. Samt att hon räknar vissa av dem hon lärt känna i Sverige som sina vänner också. Här i San Diego börjar hon att bygga upp ett nytt nätverk hon också. Av vänner. Men som jag just nämnde så är det många av familjerna här som flyttar efter ett par år och i hennes klass har hon redan ett par klasskamrater som flyttat eller som kommer att flytta innan nästa skolår. Hur påverkas man som barn av att ständigt behöva säga hejdå till nyfunna vänner? Blir man superduktig på att ta kontakt med nya personer eller orkar man i längden inte att "gå ut på jakt"?

Jag läste nyligen detta mycket intressanta blogginlägg som handlar om s.k korttidsvänskap, eller kanske snarare vänner man hittar men som man delar sitt liv med endast under en viss period i sitt liv. Just så som är så vanligt för personer som flyttar mycket. Hur ofta orkar man "investera" i ny vänskap om man redan på förhand vet att den inte kommer att "vara"? Iallafall inte i fysisk form. Jag tyckte det var ett mycket intressant inlägg. För det är jobbigt och energikrävande att skapa nya vänskapsrelationer. Och det är framförallt otroligt svårt när man måste skiljas från nära vänner. En sorgeprocess. Så finns det en gräns? När man inte riktigt orkar längre. När man ger upp. När man inte längre tycker att det "är värt det"? När man känner att det negativa med avsked och uppbrott tar över och därför orkar man inte investera vare sig sin tid eller rent känslomässigt? Eller är det så att riktig vänskap alltid övervinner sorgen då man inte längre kan umgås på det sätt man gjort när man lärde känna varandra? Då när vänskapen utvecklades. Fördjupades. Det kan ju handla om år eller om en mycket kortare tid än så. Blir sådant svårare och jobbigare och svårare med åren? För som barn och även ung var det ju väldigt vanligt att man träffade nya kompisar och vänner i olika sammanhang och att man tappade kontakten med många av dessa när man gick in i nya skeenden i livet. Ibland kunde sådant vara jobbigt, men ofta skedde det helt naturligt. Som en del av livet.

Jag såg även att min bloggvän Katta precis reflekterat en del om detta med vänner och vänskap på sin blogg. Hur olika omställningar i livet gör att man måste och vill hitta nya vänner. Hon nämner bland annat att hon med åren blivit mer kräsen. Och jag tror det är något som många känner igen sig i. Säkert mycket just för att det är energikrävande att lära känna nya personer. Att påbörja en ny relation. En vänskapsrelation. Precis som i en kärleksrelation så vet man mer vad man "vill ha" när man är äldre. Och att det även i en vänskapsrelation handlar om ett givande och ett tagande. Man måste hitta en balans. Läs gärna hennes inlägg här.

Hur tänker ni om det här med vänskap? Har ni de flesta av era nära vänner runt omkring er rent geografiskt eller har ni vänner spridda över jorden? Hur ser ni på vänskap i tiden? Finns det vänner man har under vissa perioder i livet men som man senare tappar kontakten med? Och känns det okej eller sörjer och saknar ni dem? Tycker ni det är jobbigt att ta nya initiativ för att utöka er vänkrets eller är det något ni gör mer än gärna?

Mother´s Day

Idag söndag var det Mother´s Day här i USA. En dag som firas rätt stort här. I NYC var de flesta restauranger fullbokade just på Mother´s Day. Vi har dock oftast firat lite mer lågmält. Ofta en picknick eller så i Central Park.

Barnen brukar alltid göra något i skolan eller på dagis som de tar hem till sina mammor. I år hade Storasyster gjort ett otroligt fint kort till mig. Jag fick det i morse till frukosten och blev så rörd.

Vi tog det rätt lugnt på morgonen och sedan åkte vi till en park i Solana Beach där vi hade det svenska påskfirandet med svenska skolan. Detta var en park vi alla tyckt varit otroligt fin och den påminde oss lite om Central Park. Vi köpte med oss kaffe och bagels på vägen.

Vädret var helt perfekt med temperaturer strax över 20 grader och sol. Det blev ett par riktigt härliga timmar i gräset där innan vi åkte hemåt igen. Just såhär tycker jag om att fira Mors Dag. Att få vara med min familj och göra något ute. Det kom även många andra familjer till parken som firade. Men eftersom detta är en stor park var det inte trångt på något sätt. Snarare kändes det lite sådär mysigt att se så många andra familjer ute med picknickfiltar, kylväskor, fotbollar och frisbees. Vissa hade stora familjesammankomster medan andra var mer som vi med endast föräldrar och barn.

Storasysters fina text inne i kortet

Hittade en plats med både sol och skugga

Jag och Lillebror

Han älskar bollar den här lille killen, precis som sin syster

Fotbollen luftades

Och självklart ville även Lillebror vara med

Vår lilla konstnär satt såklart en stund med sitt ritblock också

Sötnöten

De här två alltså....!

Mina Finingar!

Att få vara mamma till de här två är helt fantastiskt

Väl hemma avslutades denna Mother´s Day med att vi såg den spännande matchen New York Rangers mot Washington Capitals. Även denna match var NYR tvungna att vinna för att fortfarande vara kvar i slutspelen. Efter två mycket bra perioder tappade de sedan en hel del mot The Caps i den sista. Men med Lundqvists superinstats lyckades de ändå vinna matchen. En fin Mors Dagspresent från NYR tycker jag. Nästa match är på onsdag och då avgörs vilket av lagen som kommer att gå vidare. Nu är det ny vecka igen. Det känns som om helgen gick väldigt fort, men så är det ju ofta. Vi får se vad den kommer att föra med sig.

Svettigt

Ja, ikväll var det dags igen då. Ännu en match. Stanley Cup. Playoffs.  New York Rangers vs Washington Capitals. Och det var svettigt. Himmel! Jag trodde faktiskt inte att de skulle fixa det denna gång, för de senaste matcherna har följt mer eller mindre samma mönster. NYR ligger på som attan i början men får aldrig in pucken bakom The Caps fantastiska målvakt Holtby. Och sedan tar The Caps över matchen.

Och denna match började exakt på samma vis. Men till slut efter lyckades de och när tredje perioden var över stod det 1-1. Förlängning alltså. Och där fick Rangers in ännu ett mål! Vinst! Självklart hade Lillebror Storasysters gamla Lundqvist-tröja på sig. För att stötta. Och det verkade ju faktiskt hjälpa... Vår egen svenske King Henrik klarade av att hålla emot i denna match. Samtidigt som hans medspelare fick in pucken bakom Holtby.

Om Rangers inte vunnit denna match hade de varit ute nu. Lagen spelar ju bäst av 7 matcher och The Caps hade 3-1 i vinster mot NYR. Men nu möts de alltså igen. Nu på söndag. Härligt! De spelar även denna kommande match med vetskapen om att om de förlorar åker de ut. Så det lär bli svettigt igen.

Här är Lillebrors dans då New York Rangers lyckades göra 1-1 i slutet av tredje perioden (Lundqvist-tröjan hade dock fått bytas ut mot PJ vid det laget...). Här hemma tjöts det då vill jag säga. Av glädje. Matchen var inte slut. NYR hade lyckats få till förlängning. Och ja, det hela slutade ju lyckligt för oss New York Rangers fans. Denna gången.

Regn

Idag är det fredag och vi vaknade av ett ljud som inte är så vanligt här, nämligen regn. Mycket regn. Det riktigt skvalade ner utanför fönstret. Sedan vi har flyttat hit till San Diego tycker jag verkligen om regndagar. Vi har ju inte så många sådana och jag har kommit att älska dem. Med tanke på den allvarliga vattenbrist hela delstaten har också så känner jag väldig tacksamhet till det regn som kommer också. För det behövs verkligen.

Fast just idag var det tråkigt att det skulle regna så mycket tycker jag. För idag hade M´s jobb en "välgörenhetsdag" liknande den de hade på Presidents Day. Fast denna gången var inga träd som skulle planteras utan man kunde gå, springa eller cykla runt Miramar Lake (som ligger väldigt nära oss). Pengarna för detta donerar företaget sedan till Michael J Fox Foundation for Parkinson´s Disease Research. Familjer var välkomna så vår plan var att M skulle springa eller cykla medan jag skulle gå med Lillebror i barnvagnen. Men eftersom regnet formligen vräkte ner under hela morgonen och förmiddagen så stannade jag och Lillebror hemma. Tyvärr. Nu börjar det klarna upp lite och jag tror att M kommer att komma hem  om ca en och en halv timme eller så. Alla anställda får resten av dagen ledigt vilket känns riktigt lyxigt.

Resten av helgen har vi inga direkta planer för. På söndag är det Mother´s Day här men jag tror vi kommer att improvisera lite där. Att gå ut och äta utan att ha bokat bord lär vara dömt att misslyckas. Blir vädret bra kanske vi tar oss någonstans och picknickar istället. Vi får se. Önskar er alla en fin helg var ni än är!

Middagsbesök

Ikväll kom en av mina äldsta vänner från NYC över på middag. Haha, det låter bra. Att hon "kom över". Sådär som man gör om man slänger i fötterna i sina skor och sedan springer över gatan. Eller på sin höjd tar en lokal buss eller tunnelbana. I detta fallet var det faktiskt så att hon "kom över" från sitt hotell nere i San Diego Downtown. Med en taxi. Fast först hade hon såklart flygit hit hela vägen från JFK i mitt hjärtas stad. En nätt liten resa på sisådär en 6 timmar ungefär.

Hon är här på jobbuppdrag ett par dagar. Och passade på att höra av sig. Jätteroligt tycker jag! Vi har inte setts på länge och det var så himla härligt att få snattra lite om saker och ting. Om gammalt och nytt. Händelser. Personer. Och så en del om småbarn såklart. Som det alltid blir när man träffar andra som har barn. Och så en liten fläkt från NYC. Och som alltid får jag lite "hemlängtan". Bara att prata om tunnelbanan ger mig lite gåshud. Den bullriga, skramlande tunnelbanan. Knas jag vet. Men så är det.

Roligt var det iallafall att ses. Nu lär det säkert dröja ett tag innan vi träffas igen, men som alltid med goda vänner så spelar inte tiden eller avståndet alltför stor roll. Man ses när man kan och det känns ofta som om det var igår man sågs. Just så som det ska kännas.

Lördagskalas

Vi har haft en rätt intensiv men rolig helg. Lördagen gick i kalasets tecken. Först var det en av Storasysters klasskompisar som hade sitt 7-årskalas. I parken alldeles intill oss. Jag och Storasyster promenerade dit och det visade sig att den lilla parken var fylld av aktiviteter. Nästan som en liten nöjespark.

Familjen bjöd på asiatisk buffé och hade även ett "caterat" korvstånd. Juice, läsk, vatten och annat fanns i mängder. Där fanns även en hoppborg samt en ansiktsmålare. Och högtalarna spelade musik. Självklart bjöds det även på tårta. Storasyster roade sig med sina vänner och efter en stund kom även M med Lillebror. Jag pratade en hel del med en av mammorna där och eftersom vädret var otroligt skönt blev en riktigt trevlig förmiddag i parken.

Vad tycker ni om storleken på tårtbotten...???

Ansiktsmålad

Blå fjäril

Det gungades en hel del

Omsvärmad

Två fjärilstjejer i "The Monkeybars"

På eftermiddagen slappade vi sedan lite hemma. Vi har börjat få iordning uteplatsen nu så vi njöt av skuggan ute (även om vi har en hel del kvar som vi vill göra där). Lillebror plaskade i sin badbalja. Han klev visserligen upp och ner stup i kvarten så man fick ha koll och vara med hela tiden. Men han älskade det verkligen. Och det känns otroligt lyxigt att vi kan sitta ute såhär. 

En riktigt glad liten kille

Som sagt, den här lille mannen vet hur man ska roa sig (och hur man får sina föräldrar att ständigt springa upp och ner...!)

Jag och mitt Charmtroll

På kvällen var vi sedan inbjudna till några kompisar. Det är en av Storasysters klasskompisar vars mamma jag pratat en del med som bjöd in oss till sig. Vi har tyvärr inte setts på ett bra tag på grund av att vi varit upptagna med olika saker på var sitt håll, men lördagskvällen var väldigt trevlig. Fantastisk god mat (mamman är från Venezuela så det var en kötträtt därifrån som var sagolikt god) och trevligt sällskap. Storasyster lekte med sin kompis. Bland annat spelade de en del Minecraft samt andra spel. Vi vuxna pratade mest. Och Lillebror sprang runt.

Vi hade helt missat boxningsmatchen mellan den berömde amerikanen Mayweather som tydligen skulle möta en filippinsk boxare i en match i Las Vegas. Jag kan inget om boxning men i området där vi bor finns en mycket stor filippinsk community så det var många som samlats för att se matchen. Jag är inte särskilt mycket för boxning därav ointresset, men när vi skulle åka hem var matchen slut och vi fick då reda på att amerikanen tydligen vunnit. På söndagen åkte vi till Safariparken som finns här, men det blir ett eget inlägg om den utflykten senare. 

Maj

Första maj. Idag. Vart tog april vägen egentligen? Som alltid går tiden så fort. Fast vi har ändå gjort mycket i april. När jag tänker efter. Särskilt då Farmor var här på besök. Så även om det känns som om det nyligen var mars så inser jag att april varit en väldigt innehållsrik månad för oss.

Men. Nu. Maj. Tänk. Jag tittade lite bakåt på foton från sista april och 1 maj förra året. Och det slår mig hur mycket mina båda barn har vuxit sedan dess. Otroligt egentligen.

För ett år sedan var Lillebror så liten att vi badade honom i en balja i diskhon. 

Och han låg stilla när han sov

För exakt ett år sedan var min kompis K på besök i NYC och vi hade vår första picknick ute i Central Park. Minns det som en blåsig och lite småkylig vårdag men ändå härlig

Även Storasyster har blivit mycket större på ett år...

Nu är Lillebror såhär stor...

...och han springer helst iväg själv på äventyr

Eller hittar på en massa bus medan jag försöker laga middag (eller göra något annat "måste" här hemma)

Igår var jag och alla andra föräldrar som frivilligarbetat på skolan, inbjuna dit på lunch. Temat var Willy Wonka (Kalle och Chokladfabriken). Det var både gott och trevligt. 

Valborgsmässoaftonen var mest en vanlig torsdag för oss. Men självklart följde vi NY Rangers som spelade sin första match mot Washington Capitals i Playoffs, Tyvärr förlorade den denna precis i slutsekunden. Verkligen. The Caps gjorde sitt 2-1 mål då det var 1 sekund kvar av matchen! Snöpligt...

Nu får vi se vad maj kommer att visa oss. Värme har vi iallafall fått denna veckan. Med temperaturer runt 30 grader (ofta lite över) i stort sett varje dag. Personligen hoppas jag på lite mer regn i maj. Och gärna lite overcast de andra dagarna. Ni vet, sådär lite dis. Men vädret rår vi inte på så vi får helt enkelt se. En annan önskan jag har är att Lillebror inte ska slå sig sönder och samman. Han är en riktig liten Vilding. Klättrar på allt han kan komma åt. Och kastar sig sedan ut. Eller balanserar helt utan vare sig rädsla eller förstånd. Jag lever just nu med hjärtat konstant i halsgropen. Så om ni ser mig och undrar varför jag blivit så tjock strax under hakan så vet ni nu varför. Så kära maj, kan du snälla snälla se till att Lillebror får fortsätta vara hel även under ditt beskydd?

Önskar er alla en fin Vår såhär i vårmånadernas vårmånad!